Mental träning.

I morse när jag vaknade så visste jag ganska snart vad som väntade.
VECKANS ABSOLUT TUFFASTE PASS! 
Intervaller, intervaller, intervaller...långa sådana dessutom!
Jag hade ingen bra "intervall-frukost" hemma konstaterade jag när jag öppnade kylskåpet.
Tre kokta ägg blev det.
Inget fel på det egentligen, men om jag ska köra intervaller så vill jag mycket hellre ha grekisk yoghurt med musli, nötter, bär och en halv banan till exempel.
Kaffe hade jag i alla fall och det ska fasiken inte underskattas! ;-)

Foto: Precis innan löprundan

Efter en promis med hundarna så stod jag sedan ute på gatan.
Jag värmde upp ner till sjön, det var där jag skulle springa mina intervaller hade jag tänkt. Inte på bana idag med andra ord.
Jag såg ett löpargäng jogga lite längre bort och de blev mitt första riktmärke under den första 2000-ingen. "Jag ska hinna i kapp de!" Tänkte jag bestämt.
Här handlar det inte om att jag på något sätt vill känna mig bättre eller snabbare än de som jag springer om. När man springer så mycket som jag gör så har man ju lärt sig att man inte är ute och "tok-kör"  varenda gång som man är ute och springer.
Det gör inte andra heller.
Personen som du springer om kanske är ute på ett lugnt distanspass eller kanske redan avverkat 20 km under ett långpass.
Man har ingen aning.
Varför jag tar upp detta är för att jag ibland har hört från folk som springer slänga ur sig att de "inte klarar av" att någon som till exempel är 20 år äldre springer framför de osv.
Men som sagt, man har ingen aning om hur snabba de som man ser ute verkligen är.
 Det är på tävling som sanningen kommer fram.
Det är då som man ser vem som springer snabbast för tillfället.
För då vet man ju att folk ofta är ute efter att"springa snabbt"!
Att jag tog sikte på löpargänget var för att mentalt tänka på något annat än på hur jobbigt det är att "intervalla". ;-) Ungefär som när man ska hålla balansen och tittar på en punkt. Det är ett sätt för mig att fokusera.
Intervall efter intervall betade jag av. Jag funderade lite på smärta under den tredje intervallen. Alltså med smärta menar jag i sammanhanget ansträngning.
Jag tänkte att det just med löpning är så lätt att sakta ner och så försvinner det jobbiga. Det är ju det som är den mentala kampen under tävling.
Men... om man då lurar hjärnan att det inte kommer att bli bättre om man saktar ner, dvs. att man inte kan göra något åt det jobbiga, skulle man då kunna stå ut längre? 
Förmodligen JA! Fysiskt går det alltså att stå ut lite längre än vad det ibland gör psykiskt.
När jag tänkte detta så ökade jag genast farten igen och tänkte "jag kan fanemej hantera detta och stå ut";-) Det kändes som ett viktigt pass så därför ville jag absolut inte tappa tempo.
Alla pass är väldigt viktiga nu eftersom det är nu som formen ska slipas till i kanterna inför Berlin!
Nu måste jag skynda iväg till paraktiken! Ciao!