Jag har haft kvar en liten "känning" men successivt så har jag känt att det, de senaste veckorna, har gått åt precis rätt håll! Med betoning på precis! :-)
I morse till exempel så kändes det inget alls och inte i söndags heller då jag sprang ett långpass. ÄNTLIGEN var det kanske tid att inse att det nu tillslut var över för denna gång!
Jag är rätt nöjd med veckorna som har varit ändå, trots att jag inte har sprungit särskilt mycket. Jag har gått på spinning en del och har tyckt att det har varit och är kul. Löparpassen har varit i mys-tempo. Allt för att inte hetsa och stressa kroppen, inte "gapa efter mycket".
Någon gång efter en skada så måste man dock ta steget tillbaka till fart-träningen igen... idag när klockan närmade sig 16:30, vilket innebar att arbetsdagen var över, så fick jag ide´n att faktiskt prova redan idag. 4 km uppvärmning, 4 km fart och 4 km nedvarvning. Jag kände mig redo.
Det började nästan pirra i kroppen när jag tänkte på det. Skulle det ens, i överhuvudtaget, finnas någon fart kvar i kroppen efter 2 månaders utebliven fartträning? Det var dock inte bara skeptiska tankar om fart som infann sig utan även en känsla av förväntan. ÄNTLIGEN. Ja, faktiskt, lite pirr i magen. :-)
 |
| Foto: Smått förväntansfull i hissen på väg ner från kontoret |
Jag hämtade hundarna hos mamma och Anders och bytte sedan om till löparkläder och letade reda på iphoden, här skulle det för tusan springas! :-)
 |
| Foto: Ombytt o klar, snart iväg! |
Det var strålande väder ute och jag stortrivdes med tillvaron redan under uppvärmningen.
När det väl var dags för fart så sprang jag bort mot Råstasjön. Jag bestämde mig för att springa 2 varv runt den. Jag stannade till. Nollställde klockan. Taggade till. "Ställde upp mig" dvs. stilla, redo, med den ena foten framför den andra. Så där som man brukar stå redo, ni vet, inför ett viktigt lopp. Detta var allvar.
Pang! I väg! Åh så roligt! Fokuserade. Framåt. Teknik. Bam Bam bam! 4 km var snart avklarade och glädjande nog kändes det riktigt bra i kroppen.
Ett snitt på 4:13 konstaterade jag efteråt. Det är jag helt klart nöjd med och galet härligt var det! Inte särskilt flåsigt alls. Woooohoo! Under nedvarvningen kände jag mig mycket lättad. Lättad över att det "efter regn faktiskt kommer solsken". "Hejdå skada, hoppas att vi inte ses igen!" :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar