Kollektivtrafik..

... till jobbet en höstlig dag som denna.
Handsprit och tjock halsduk.


Något annat finns inte!;-) Ha en fantastisk dag kära vänner!- Posted using BlogPress from my iPhone

Mellis, nyckeln till ett grymt spinningpass

Jag har provat att äta lite olika mellanmål innan jag kör mina spinningpass. Det är så stor skillnad!
Springa kan jag ju göra långt och länge på tom mage utan att känna mig orkeslös.
Men spinning är ju krävande på ett annat sätt än vad ett löp-distans-pass är. Spinning måste jag faktiskt nog jämföra med typ löp-intervaller. Jag får ofta hög puls på spinningen och jag känner att den sortens träning kostar mycket energi.
Idag blev det en banan med keso ungefär en timme innan passet. Senare än så vill jag inte äta.
Äter man sin mellis närmare inpå passet kan magen nämligen ha fullt upp med att bearbeta maten och därför sno energi från andra delar av kroppen, som behöver det mer. Så tidpunkten är med andra ord minst lika viktig.
Keso och banan visade sig vara ett" super-mellanmål".
Med just det intaget kände jag att jag hade mycket att ge. SÅ UNDERBART!
Jag bara fullständigt älskar känslan när man kan trycka på ordentligt. När man känner att kroppen jobbar hårt men att man samtidigt har kontroll och energi kvar för att kunna uppleva det på ett positivt sätt!

Foto: Bara för att jag "fick till" ett sådant kanonpass idag så måste jag lägga upp den här glada bilden från i somras! Glad för att det var en bra dag då, och ett roligt pass!

När det gäller mellis och träning så är mitt tips att försöka komma underfund med vad som passar för just dig.  Fundera på hur du har mått och hur din prestation har varit.
Kost är ett känsligt ämne som ofta väcker starka känslor från olika håll.
 Ofta upplever jag att en del blir provocerade över hur andra äter och vilken kost som de "tror på" . Jag tycker dock att det kan vara mer provocerande att folk blir provocerade.
Jag tycker att det är så viktigt att vara öppen för att vi människor fungerar lite olika. Man får prova sig fram. Hitta sin väg. Det som passar för en själv.
Ett mellanmål som ger mig maximal ork "när det gäller" tycker jag dock inte ska underskattas. Dagens mellanmål hade, om jag säger så, definitivt ett finger med i leken, och genererade i ett jättebra pass!

Hej hå nu är det måndag!

.. och inte vilken måndag som helst?! Utan sista riktiga träningsveckan innan Berlin! Nu gäller det att jag gör det bästa jag bara kan utav den här veckan.
Jag börjar med en kopp kaffe, det är väl bra?:-)


- Posted using BlogPress from my iPhone

pre marathon blues

"Post marathon blues" har man ju hört är ett vanligt tillstånd efter ett genomfört marathonlopp. Det vill säga att man känner sig lite nedstämd, tom osv när allt som man har sett framemot så länge är "över".
Jag tror dock att jag istället har råkat ut för"pre marathon blues" ;-)
 Dvs. jag känner mig ganska håglös och orkeslös redan nu, innan. Att ta mig iväg till Ursvik idag för att springa 8 km kändes bara segt.  Jag känner mer för att bara frossa godis och ligga på soffan och lata mig :-p
OCH jag känner igen detta! Det är samma visa varje gång som ett maraton-lopp närmar sig. 

Känner ni igen detta?

Farthållare på dagens halvmarathon!

I dag var det dags för årets Stockholm halv-maraton!

Jag jobbade ju som fart-hållare idag och skulle hålla i 2:15-gruppen/farten.

Min brutto-tid blev 2.14.58, precis enligt plan! Yey! ;-) 

Vid ungefär klockan 15:00 mötte jag upp de andra farthållarna i farthållartältet. Där fixades och trixades det för fullt med vår utrustning för dagen. Jag träffade min farthållar-kompanjon Micke som jag skulle springa med idag och hann även prata en del med härliga  Ousa . Väldigt trevligt då vi följer varandras bloggar och även ses då och då på olika tävlingar!

Jag och Ousa innan loppet

Farthållaruppdraget flöt på bra. Det var strålande sol i här i huvudstaden och god stämning. 

Det är verkligen ett väldigt annorlunda och roligt sätt att springa ett lopp på. 

Vad jag menar är att man upplever allt runtomkring en på ett helt annat sätt än när man ligger och "pressar på" som man gör när man tävlar. Det är kul att verkligen kunna lägga märke till alla som kämpar de sista sista kilometrarna osv. Att se så mycket viljestyrka runt om kring en. Det är så häftigt!

I mina tankar under loppet fanns även såklart mamma och Anders som också sprang loppet idag, båda två persade! Så grymt roligt!

Nu ser jag faktiskt extra mycket fram till Berlin marathon. Jag blev tävlingssugen idag. Det är väl rätt oundvikligt i sådana här sammanhang. Men det kändes samtidigt helt lugnt att inte tävla. Jag "har ju mitt kvar". Att maxa på en halvmara så här nära Berlin lockade ändå inte riktigt. Så då var det ju toppenkul att kunna vara med ändå, på detta sätt! Sista långpasset inför Berlin dessutom...check! ;-)

Nu ska jag sussa....jag är i alla fall sömnig som om jag hade tävlat...

Hoppas att ni alla har haft en superhärlig dag! 

Alltså...om jag vill ha?

Garmins nya?

Den fräscha kombinationen med rosa och vitt samt det, utåt sett, smidiga och enkla som jag tycker att denna klocka kommunicerar...är just "det" som skapar ett "ha-begär" inom mig utan dess like! ;-)

Vad den kostar har jag dock inte ännu vågat kolla upp.

Jag antar att vetskapen om min student-ekonomi då kommer att ta död på eventuella fantasier gällande "hur jag tänker att klockan skulle se ut på just min handled". ;-)

Men..visst är den fin?! Och visst skulle man springa extra snabbt om man hade just en sådan?

Jag menar den väääääger ju till och med mindre....;-)

"GÖR OM RUTT"

Detta inlägg handlar om att behålla fokus.. enda fram till startlinjen..
Egentligen så klart enda fram till mål-linjen. 
Men som första etapp, är mitt stora delmål, faktiskt att komma till, och stå på, startlinjen i så god form som möjligt.

Idag är det endast 2 veckor kvar till avresa och visst är det mycket fokus på Berlin maraton nu.
Det är så jag vill ha det just nu.
Det blir som en mental laddning och nedräkning.
Som en lång trumvirvel.
Man skulle kunna förenkla det genom att säga att det är ett medvetet sätt för mig att kunna bibehålla en viss attityd, eller ja, mer en viss känsla, hela vägen och enda fram.
Att inte tappa siktet på målet nu när det är så pass nära!
Målet, att springa Berlin maraton, har varit i fokus länge nu.
På ett sätt känner jag mig redan nu väldigt nöjd med min insats, trots att jag inte har sprungit loppet ännu!? win win! ;-)
Jag ska förklara hur jag tänker.
Jag hade en bra vinter.
Jag fick in mycket mängd-träning och minst ett långpass varje vecka.
Jag kände att jag hade "något bra på gång" redan på premiär-milen i slutet av Mars.. och jag var hiskeligt nöjd över mitt livs första halv-mara, kungsholmen runt.
Sedan kom smärtan i benet. Smärtan som kändes i varenda steg som jag tog. En smärta som jag mycket väl kände igen från förr.
 "Baserat på förr" så kunde jag också ana att denna skada inte skulle försvinna efter några dagars vila. Den skulle bli seg och långdragen OCH...jag hade rätt.
På resultatlistan efter mil-spåret och Stockholm maraton står det DNS efter mitt namn, DID NOT START.

Istället för att springa lopp och tävla rent fysiskt så bestämde jag mig direkt för att åtminstone "vinna över mina inre tillstånd".
Att kämpa mentalt genom att inte låta motgången få ta allt för stora proportioner.
Jag tvingade mig själv att genast fundera på vilka nya möjligheter och alternativ som fanns där för mig, i den nya situationen.
Jag såg inte bakslaget som ett slut på "löparresan 2012".
Jag såg det snarare som när man åker bil och svänger av, in på en ny väg. Dvs. när man skiter i vilken väg som gps-kvinnan förslog att man skulle ta.
Jag tänkte med andra ord;"GÖR OM RUTT" 
Jag funderade alltså istället på hur jag skulle gå vidare och riktade all min energi mot det.
Jag vågade lägga om planerna, fastän det alltid är jobbigt.
Jag strävade efter att vara positiv och hade en förhoppning och tro om att de nya planerna skulle hjälpa mig framåt.
Jag fick hjälp av en vän att bolla mina tankar och känslor samt tänka ut nya tränings-upplägg och planer. Gentemot denne vän känner jag mig oerhört tacksam!
När negativa tankar och känslor knackade på dörren så öppnade jag den med säkerhetskedjan på.
 Jag tänkte eftertänksamt; "hm, vad är det här för reaktion som kommer och hälsar på och hur långt ska jag släppa in det besöket?"
Det blev ett "nej tack, jag är inte intresserad" och så stängde jag dörren innan alltför mycket energi hunnit sippra ut.
 "våga tänka annorlunda nu Lina", tänkte jag istället bestämt för mig själv.

Vad jag vill komma fram till är att jag faktiskt är rätt nöjd med min insats redan nu.
Jag har hållit  fast vid min målbild och bibehållet min motivation i stunder då det har känts jobbigt.
 Det har varit nyttiga erfarenheter för mig samt lärt mig vilka strategier jag kan ha med mig och ta till även i framtiden.

Jag tänker inte heller så mycket att "förutsättningarna inte har varit de bästa".
Jag väljer att inte lägga särskilt mycket fokus på tankar om att jag till exempel faktiskt har halverat min mängd löpning per vecka.
Jag är istället tacksam över och väljer att vända blicken mot de möjligheter som jag har haft och som jag  fortfarande har. Det enorma stöd som jag har känt från personer som bryr sig, alternativträningen på sats, ett härligt och inspirerade träningsupplägg, flera veckors semester med vila och mycket sol,  hälsosam och god mat.OSV.
Jag väljer att tänka och på det, för det får mig att känna mig positiv.
Det andra, negativa, är som med väder, inget jag kan göra något åt. Det enda man kan göra är att istället fokusera på att vara rätt utrustad. Inte sitta med armarna i kors och skylla på yttre omständigheter.
Det hjälper mig ju definitivt inte att komma närmare mitt mål!?
Nu är det två veckor kvar men jag är alltså glad över där jag är, nu idag.
Nu, den absolut, sista biten är det bara, "finslipande" träning, vila, bra mat och handsprit som gäller! ;-)
Jag klappar mig själv  lite på axeln redan nu men jag är samtidigt uppmärksam på mig själv så att jag inte tappar fokus. Två veckor är ändå två veckor och det gäller att jag gör det bästa som jag bara kan även utav dessa! Så riktigt ännu pustar jag inte ut helt! ;-) Nu fortsätter jag att fokusera, skriver extra många inlägg om just Berlin. Det kommer att hjälpa mig att vara psykiskt stark när jag står där på startlinjen, det är ett som är säkert!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Kvällsbloggande!

17 dagar kvar till Berlin marathon
Idag var det träningsvila på schemat.
Skönt tycker jag, eftersom jag vet vad syftet med vilan är.
Dvs. att min kropp ska få en chans att på bästa möjliga sätt återhämta sig ifrån gårdagens mördarpass och på så vis bli starkare.
Men...jag har "pratat om träning" ikväll...
Jag har nämligen varit inne i stan på ett träningsrelaterat möte och diskuterat ett intressant samarbete framöver.

Ni kommer givetvis att få höra mer om detta inom en snar framtid!
Nu så är det förövrigt snart sovdags.
Det är Fredag i morgon och jag ska träffa en av mina absolut bästa kompisar, Sofia. Så det är helt klart något att se framemot! :-)
Natti natti!

Efter träningsdag väntade vilodag

"Oj jäklar vilken träningsdag" utbrast Minna igår i telefon när jag pratade med henne på väg hem från praktiken. Då var jag på väg till stallet. Till min första lektion på ridskolan.


En härlig ridtur i skogen och full galopp över en äng. Världens gosigaste och finaste häst. Trevliga människor. Jag är totalt såld. Att börja rida igen är det bästa beslutet som jag har tagit på mycket länge. Jag tänkte inte på det som träning... fast när jag nu tänker efter genererade söndagens ridning i träningsvärk både här och där. :-) så det är nog en hel del "träning" ändå. :-) Idag så vilar jag från fysisk aktivitet och det känns skönt. Jag har en hel del annat att pyssla med så det hade bara varit stressigt att få in ett pass. Nu ska jag till exempel i väg på ett möte inne i stan.


Springer ni halvmaran på lördag förresten? Själv jobbar jag som vanligt som farthållare! Ska bli jätteroligt! - Posted using BlogPress from my iPhone

Mental träning.

I morse när jag vaknade så visste jag ganska snart vad som väntade.
VECKANS ABSOLUT TUFFASTE PASS! 
Intervaller, intervaller, intervaller...långa sådana dessutom!
Jag hade ingen bra "intervall-frukost" hemma konstaterade jag när jag öppnade kylskåpet.
Tre kokta ägg blev det.
Inget fel på det egentligen, men om jag ska köra intervaller så vill jag mycket hellre ha grekisk yoghurt med musli, nötter, bär och en halv banan till exempel.
Kaffe hade jag i alla fall och det ska fasiken inte underskattas! ;-)

Foto: Precis innan löprundan

Efter en promis med hundarna så stod jag sedan ute på gatan.
Jag värmde upp ner till sjön, det var där jag skulle springa mina intervaller hade jag tänkt. Inte på bana idag med andra ord.
Jag såg ett löpargäng jogga lite längre bort och de blev mitt första riktmärke under den första 2000-ingen. "Jag ska hinna i kapp de!" Tänkte jag bestämt.
Här handlar det inte om att jag på något sätt vill känna mig bättre eller snabbare än de som jag springer om. När man springer så mycket som jag gör så har man ju lärt sig att man inte är ute och "tok-kör"  varenda gång som man är ute och springer.
Det gör inte andra heller.
Personen som du springer om kanske är ute på ett lugnt distanspass eller kanske redan avverkat 20 km under ett långpass.
Man har ingen aning.
Varför jag tar upp detta är för att jag ibland har hört från folk som springer slänga ur sig att de "inte klarar av" att någon som till exempel är 20 år äldre springer framför de osv.
Men som sagt, man har ingen aning om hur snabba de som man ser ute verkligen är.
 Det är på tävling som sanningen kommer fram.
Det är då som man ser vem som springer snabbast för tillfället.
För då vet man ju att folk ofta är ute efter att"springa snabbt"!
Att jag tog sikte på löpargänget var för att mentalt tänka på något annat än på hur jobbigt det är att "intervalla". ;-) Ungefär som när man ska hålla balansen och tittar på en punkt. Det är ett sätt för mig att fokusera.
Intervall efter intervall betade jag av. Jag funderade lite på smärta under den tredje intervallen. Alltså med smärta menar jag i sammanhanget ansträngning.
Jag tänkte att det just med löpning är så lätt att sakta ner och så försvinner det jobbiga. Det är ju det som är den mentala kampen under tävling.
Men... om man då lurar hjärnan att det inte kommer att bli bättre om man saktar ner, dvs. att man inte kan göra något åt det jobbiga, skulle man då kunna stå ut längre? 
Förmodligen JA! Fysiskt går det alltså att stå ut lite längre än vad det ibland gör psykiskt.
När jag tänkte detta så ökade jag genast farten igen och tänkte "jag kan fanemej hantera detta och stå ut";-) Det kändes som ett viktigt pass så därför ville jag absolut inte tappa tempo.
Alla pass är väldigt viktiga nu eftersom det är nu som formen ska slipas till i kanterna inför Berlin!
Nu måste jag skynda iväg till paraktiken! Ciao!

Förkylningstider...

... Kalla mig hypokondrisk!;-)


För hellre hypokondriker än sjuk. Den saken är säker! :-) -Posted using BlogPress from my iPhone

Målen i målet

I går skrev jag lite om mål. Då handlade det visserligen om mål gällande arbetslivet men jag tänker att det är samma mekanismer som gäller oavsett vilket mål det är som vi pratar om. Det i sig, tycker jag är riktigt intressant och även bra! För då kan ju samma strategier användas om och om igen fast inom olika områden i livet. Som idag till exempel, då det gällde ett tidigt morgonpass på spinningcykeln. När väckarklockan tjöt igång så "visste jag varför". Det vill säga jag hade syftet med passet klart för mig. När man känner till syftet så blir det som man ska utföra lättare, roligare och mer betydelsefullt. Syftet med att träna på morgonen idag var att få fler timmars återhämtning till morgondagens intervaller än vad jag får om jag skjuter upp spinniningen till i kväll. Därför "tog det inte emot" i morse. Jag gick bara upp, åt lite yoghurt och tog väskan som stod färdigpackad och gick. Visst lite trött var jag, men det är jag alltid när jag går upp på morgnarna oavsett om det vankas spinning eller inte. Men jag skiter ju inte att till exempel jobba för det, varför inte? Jo för att det finns ett syfte med att jobba (eller praktisera)!:-)


Så nästa gång ni känner er omotiverade till något, fundera över ert syfte! Sen så är det bara "just do it"som gäller!;-) Posted using BlogPress from my iPhone

2 veckor kvar till Berlin...

...egentligen 3.
...men ändå 2.
... det är ju bara 2 träningsveckor.
 Innan sista veckan.Tävlingsveckan! GAAAAH! ;-)

Jag blir lite pirrig. Inte pirrig som i nervös utan mer pirrig som i förväntansfull!
 Jag är förväntansfull inför själva loppet. Att springa Berlin marathon kan bara inte bli tråkigt! Det var en folkfest som inte går att jämföra med Sthlm marathon!
 En annan detalj som jag gillar är att vi bor riktigt, riktigt nära starten. Skönt både innan och efter!

Idag så har jag förövrigt bara mjukat upp musklerna lite, sprungit typ 3 km, efter långpannan igår.
Nu väntar en rätt så intensiv vecka så det var skönt med en lugn start! Redan i morgon bitti så ska det spinnas!
Jag ska ställa 5 st alarm. Folk tycker att jag är galen! Men jag kan sova riktigt djupt ibland och ett spinningpass vill man väl inte riskera att missa, eller hur ;-)

Så självklart!

På förmiddagen har jag suttit och brainstormat en del.
Jag har funderat på framtiden.
Snart tar jag socionom-examen och därför känns det ganska naturligt att jag funderar en hel del på hur jag sedan ska gå vidare i livet.
 Då hittade jag ett gammalt mail i min inbox och då kändes allt så självklart. 
"Det är ju något sånt som jag ska göra" tänkte jag och kände genast hur glad och upprymd jag blev och hur entusiasmen inom mig växte!
Jag vill inte haspla ur mig något om vad det är jag tänker på, just nu. Jag skriver istället lite om tankar som jag har kring det. Innan jag pratar med massa andra måste jag ju först ha min vision klar för mig. Sedan formulera hur det ska gå till, rent konkret.
 Visionen blir ju min strävan och delmålen på vägen, mina milstolpar. Milstolpar som leder och styr mig i rätt riktning. Som ett marathon ungefär! Första milen är viktig för helheten, andra och tredje likaså. Jag behöver springa de, för att tillslut springa in i mål och då ha genomfört ett marathonlopp. 

Jag tycker att det är viktigt att ha en tydlig tanke om målet. Vad det en är för mål som det handlar om.

Det skapar motivation och även kraft till att genomföra idén. Kanske ändras och justeras målet lite på vägen och resans gång men det ska man inte, till en början stressa upp sig för mycket kring. Då tycker jag istället att det viktigaste är att jag känner att själva ide'n ger mig både energi och motivation. Vill jag uppnå något väldigt mycket så blir även de mindre roliga sakerna lite roligare, än om jag inte riktigt vet eller känner till meningen med de, dvs. vad som är själva syftet!

Det här är en stor anledning till varför bloggen känns så betydelsefull för mig stundtals. Jag får tankar som jag skriver ner och har användning för även framöver. Ibland när tankar inte skrivs ner så glömmer man de. Det kommer något annat emellan och vips så "är man någon annanstans". Det här blir som en påminnelse för mig att gå tillbaka till. Hur tänkte jag där på morgonen? Vilka känslor hade jag då? Och...så vips är jag tillbaka i processen igen!

Lycka

Den här dagen har bara varit så härlig! Jag har nämligen ridit islandshästar. Jag gav det i födelsedagspresent till Daniel när han fyllde år, för ett par veckor sedan.
Jag har alltid tyckt väldigt mycket om djur. När jag var liten så tog jag hand om en häst i Spanien på somrarna. Jag och min kompis Anna red på bergen och på stranden där. Ofta barbacka. Vi var nog lite smågalna emellanåt. Jag glömmer aldrig första gången när jag flög av hästen och sa till Anna. "Jag har hört att man måste ramla av 100 ggr innan man blir en bra ryttare, nu har jag bara 99 ggr kvar". Allt var vilt och fritt. Jag minns våra långrutter med cowboy-sadeln och en sadelväska full med godsaker till picknicken. Jag minns att jag många gånger tänkte att jag levde som i en dröm. Att få ta ansvaret för en häst på det där sättet var som en dröm, för en liten tjej som jag.

Foto: Jag och hästen i Spanien förra året när jag hälsade på henne,  i det ögonblicket skickar vi en bildhälsning av kottar till Anna på hennes  födelsedag

När jag kom hem från spanien, som liten, så saknade jag ridningen och tillslut började jag på en ridskola här i Sthlm. Min entusiasm och glädje dog dock snabbt.
På ridskolan red vi bara i ridhus.
Hästarna fick aldrig vara ute i några hagar.
De stod i sina spiltor dagarna i ända.
 De var opålitliga och man fick alltid vara försiktig när man gick in "så att de inte sparkade".
Jag tänkte att det inte berodde på att de egentligen var några elaka hästar, jag tror bara att deras liv helt enkelt inte var varken lätt eller kul.
Det fria och det härliga som jag upplevt i Spanien fanns inte där på ridskolan.
 Det kändes inte bra varken för mig eller för hästarna.
Ganska snart blev det "Tack o hej".
Många gånger har jag dock känt att det är tråkigt att jag inte lyckades hitta någon annan lösning än ridskolan. För hästar och ridning är något som jag verkligen kan känna att jag saknar, men det måste vara under "rätt former" annars kan det vara.
Så vad vill jag komma fram till? Jo att jag nu har hittat ett ställe där jag troligtvis kan återuppta ridningen! Första provlektionen är nu på onsdag.
Hästarna har det riktigt bra där så jag har stora förhoppningar! =)
Efter ridturen idag sprang jag faktiskt även mitt långpass för veckan. En aktiv dag med andra ord!
 Det var en riktigt härlig kväll och solen sken. Jag sprang och tänkte på hur mycket roligt som livet har att erbjuda. Visst händer det ibland att man "snöar in" på sina specialintressen men jag gillar samtidigt att känna att jag har balans och kan ägna mig åt och finna glädje i flera olika saker. Då tycker jag att livet känns innehållsrikt.
Det är förövrigt bara 21 dagar kvar till Berlin idag.
 Dagens insats inför Berlin blir både långpannan och ridturen. Jag kände bara att båda aktiviteterna fick mig att känna en sådan livsglädje och att göra saker som man mår bra av tror jag kan sätta igång lite av en "domino-effekt"! Vad tror ni?
- Posted using BlogPress from my iPhone

Träningsdag

Idag har jag och Minna varit ute i Södertälje på ett träningskonvent som Actic och sydpoolen stod bakom.

Vi tränade yoga och core och gick på en intressant föreläsning. Killen som höll i föreläsningen hade cyklat till Kina! Lät riktigt häftigt!
Jag gillar verkligen när man lyckas kombinera flera av ens intressen i ett och samma projekt. Som kombinationen resa och fysisk ansträngning till exempel. Kombinationen tänker jag  i och för sig kan gälla "det vardagliga"  också, som att samtidigt som man tränar umgås med en fin vän till exempel! Den lyxen hade jag idag när jag fick hänga med Minna och gå på roliga pass!

Förutom att vi deltog i Actics pass så kunde vi inte heller hålla oss borta särskilt länge från äventyrsbadet!! =) =)

Jag fullständigt älskar att hänga med människor som har barnasinnet kvar. Som inte bryr sig så mycket. Jag och Minna kutade upp och ner flera gånger och åkte i vattenrushbanan. SÅ JÄKLA KUL! Hahah... jag bara väntade på att någon skulle fråga "och vilket är ditt barn?!" eller på att vi kanske skulle bli uppraggade av någon ensamstående pappa ;-)

Skämt o sido. Det är befriande att få vara "barnslig" ibland. Jag kom till exempel på mig själv att le stort i kurvorna på vattenruschbanan och skrika högt när jag störtade ner i det djupare vattnet efter att ha kommit ut ur tunneln. Minna såg ganska road ut hon också kan jag avslöja! ;-)

Kvällen i ära så har jag sedan varit på bio. 

Nu när det bara är 22 dagar kvar till Berlin marathon och varje dag fram till start så antecknar jag på bloggen vad jag har gjort som är bra inför loppet.

Idag så har jag förutom att ha stärkt bålen med core (och många skratt) även stretchat musklerna på yoga. Jag har även, lite motsägelsefullt från gårdagen, ätit en påse plockgodis till bion. Jag bestämde mig för att det är det sista godiset som jag ska äta innan Berlin marathon. Jag kände att jag var tvungen att få lite godis tre veckor innan för att nu kunna hålla mig ifrån det helt utan att det känns så trist. Så därför var det ju bra! 

Visst är det toppen när man kan sätta upp sina egna regler? 

Nu är jag trött som få! Det tar på krafterna att hålla igång som jag har gjort idag!=)

Mot actit traning day!

Vi har både hunnit "vätska upp" oss..


... och fått i oss energi...


resan dit var längre än vad vi först trodde! ;-) - Posted using BlogPress from my iPhone

Inget Kistalopp. Ett motvilligt beslut.

Fasiken, veckorna går bra fort ibland; för en vecka sedan kom jag hem vid den här tiden, efter att ha hämtat ut nummerlappen med mamma inför förra lördagens tjejmil.

Nu, hade det kunnat vara så att jag satt och laddade inför härliga Kistaloppet i morgon, som många andra här i sthlm-området...men icke.

Det beror inte på att jag inte är eller har varit sugen. 

Tro mig, efter förra veckans lyckade lopp så vill jag inget hellre just nu än att springa just milslopp, milslopp, milslopp;-) Just nu så tycker jag att det är en helt underbart rolig distans! ;-)

Anledningen är att jag har Berlin marathon i sikte just nu. 

Jag är inte riktigt beredd att ta några risker. 

Visst milslopp kan säkerligen vara ett bra sätt för många att få in fart-distans-pass inför en mara, man hör ibland om att man kan "tävla sig i form" osv.

Så jag tror absolut inte att det generellt sett är dåligt att kuta milslopp 3 veckor innan en mara.

 Jag är dock inte heller intresserad av det generella, som grund, för att ta detta beslut. 

Jag måste utgå från mig själv och med de senaste månadernas träning i bakhuvudet. 

Vad jag menar är att trots att jag förra veckan svart på vitt blev upplyst om att jag är god form så glömmer jag inte bort skadan, i mitt vänstra ben, som påverkat min träning från mitten av maj och en bit in på sommaren. 

Jag är inte bitter. 

Jag har gjort det bästa av situationen, men detta leder till att jag nu inte vill eller "får" bli "För ivrig" . 

Och jag ska erkänna, det är svårt att inte bli det när SUB40 på milen ligger så pass nära som det nu gör. 

Efter att ha bollat detta med en vän  så kändes beslutet lite lättare att ta. Berlin marathon ligger ju också nära... 

och ska det i överhuvudtaget finnas en möjlighet att slå 3:22 så kan jag bara inte få en minsta liten känning i benet nu. Då skulle jag bli galen.OCH Ledsen. 

SUB 40 får vänta till kanske 2013, om jag inte återhämtar mig blixtsnabbt efter Berlin-maran... för att två veckor efter "få till det" på Hässelbyloppet. Inte särskilt troligt dock. 

Haha...En mara kan "sitta i" ett bra tag och påverka farten.

 Skitsamma. I framtiden någon gång. Allt behöver inte ske nu. 

Jag är ju faktiskt sjukt glad och nöjd för den tid på milen som jag nu har.

Sammanfattningsvis, jag tar ingen risk i nuläget. Ett lite svårt men ändå förnuftigt beslut.

Istället så åker jag iväg på ett träningskonvent i morgon.

 LYCKA TILL NI SOM KÖR! Jag tycker att Kistaloppet är ett jättebra och roligt lopp!

Juuuuuuste höll på o glömma, 23 dagar kvar till Berlin, så vad har jag gjort idag som "för mig närmare mitt mål"?

Jo, jag har varit på tävlingslinne-jakt! 

Jag slog till på ett blått och fint linne från Nike! 

Jag måste dock provträna i det någon gång innan jag spikar att det blir just detta. 

Så att inte materialet känns konstigt eller så.

Men tanken med köpet var att jag troligtvis ska ha den. 

Jag gillar att den är lite v-ringad och så hade den en fin detalj på ryggen (men det får ni se någon annan gång). =)

Vad mer...jo den tänkta "fredagsgodis-påsen" blev en påse nötter istället! Lite nyttigare än plockgodis! ;-) Och nyttigheter kan behövas!

Skönt med helg nu tycker jag! 

fast upp tidigt blir det ju i morgon, konventet börjar redan 8:30! 

Ha det toppen kära vänner därute! =)

Ett bra skitpass!?

24 dagar kvar till Berlin och frågan är vad jag har gjort idag som "för mig närmare mitt mål"?
Jo, jag har minsann kört ett riktigt skit-spinning-pass!
Ursäkta uttrycket men jag led mig verkligen igenom det här passet. Det var absolut inte instruktörens fel...
Utan jag fick sådan rejält hemsk huvudvärk som "tog över allt".
Ni vet, en riktig sådan där spänningshuvudvärk som satt typ över pannan. Musiken som pumpade ut från högtalarna skar i öronen och trots tappra försök till att "få till något bra" så fick jag liksom aldrig igång kroppen. Jag fick knappt fram en enda ynka svettdroppe och det säger en del när det gäller spinning!
Jag vände mig om och slängde uppgivna blickar gång på gång på klockan som var uppsatt på väggen bakom mig.  Efter att ha slängt ungefär 100 blickar bakåt var tillslut "plågan över", men efteråt skulle jag ju springa....
Visst fanns tanken på att kanske strunta i det men jag tänkte att löpningen kanske skulle få huvudvärken att släppa. Eftersom jag även kände att huvudvärken inte var tecken på sjukdom utan mer på någon anspänning så satte jag mig, något motvilligt, ner på en trappa, med garminklockan på, för att invänta satelliter.

Just när jag satt där på trappan så tänkte jag på frågan ovan:

"på vilket sätt skulle skitpasset vara positivt för min Berlin-satsning?"

Det som är roligt och lätt kräver inte lika mycket målmedvetenhet som det som känns jobbigt eller tråkigt. PUNKT. ;-) Blir det tungt under marathonloppet så kan jag plocka fram detta och tänka "jag körde väl ändå inte det där skitpasset i början av september helt i onödan?!" På så sätt så kan jag vända denna negativa upplevelse till att istället bli positiv. Den bidrog ju till att göra mig mer rustad för att framöver kunna hantera eventuella motgångar, inte sant?. Tusen tack för det kära skitpass! ;-) ;-)

I love mellis!

Efter en eftermiddag på praktiken så är jag hemma en sväng för att ladda upp inför kvällens pass.

Vad passar då bättre än ett upppiggande mellanmål?

Min favvo-mellis är grekisk- eller turkisk yogurt med massa "gottigheter" i som nötter, bär och färsk frukt. Jag tycker att det är typ lika gott som en dessert faktiskt. Yammi!

Nu är det dags att skynda iväg! =)

Nedräkningen. 25 dagar kvar!

Jag blir lika förvånad varje gång när jag bläddrar i kalendern på praktiken. (Jobbar man på socialtjänsten så bläddras det rätt ofta i den)... Jag blir förvånad när jag upptäcker att det bara är "tre sidor bort" tills jag slås av texten"Åker till Berlin".
Hhaha... det har hela tiden känts så långt bort och nu är det helt plötsligt bara så nära!!?
Därför tänkte jag hädanefter ha en daglig nedräkning för att vänja mig så mycket som möjligt vid tanken på att "det är nära nu". Tanken är också att jag ska skriva ner om jag gjort något som har varit extra bra inför Berlin.Det kan vara vad som helst, som ett bra träningspass, att jag sovit bra eller unnat mig en tid för avslappning i bastun på sats! Nu ska det minsann boostas!

Idag har jag ju sprungit en tidig morgonrunda med Minna. Vi sprang i Ursvik vilket känns både skonsamt och mjukt men ändå krävs det lite kraft i backarna. En bra kombo, helt klart!
Förövrigt så tänkte jag passa på att tipsa er läsare om den här grymma sajten som Jenny berättade för mig om på Asics eventet förra veckan  Sprangdu.se Där kan man dela med sig och ta del av andras bilder från olika lopp (genom att söka på sitt startnummer), spana in sidan! Jag tycker att hela ide´n är toppenbra!

Det sägs ofta...

...att det är bra för både motivationen och för strukturen i träningen att ha kompisar som man kan träna tillsammans med.
 Det håller jag fullständigt med om för egen del.
 Om man dessutom har vänner som inte drar sig för ett tidigt morgonpass, en vardag, så är det en ren bonus. Tidigt i morse var det jag som var uppe tidigt för att möta upp Minna för en morgon-löp-runda.
Vi sprang i ursviksspåren och det var härligt att få börja dagen mitt i naturen!
Första rundan från tjejmilen är med andra ord nu avklarad.
 Förr skulle jag kanske ha känt mig stressad över tre dagars löparvila så nära inpå det kommande marathonloppet. Nu lutar jag mig tillbaka. Löparbenen får den välförtjänta vila som de behöver! :-)
 -Posted using BlogPress from my iPhone

Inte ett dugg stressande...

...att mötas av denna status när man loggade in på Facebook.. ;-)

Att Berlin marathon 2012 närmar sig är ett faktum.

Jag har under de senaste månaderna tänkt mycket på det här loppet. Jag hade en riktigt positiv upplevelse då jag sprang loppet förra året så för det mesta så framkallas även positiva känslor och tankar när jag tänker på det kommande loppet.

Men... ibland så kommer tvivlet... det kan jag inte sticka under stolen med.

Tankar som ; "Tänk om det inte alls går så bra som sist..." 

Det var ju ett HEELT år sedan som jag ens tävlade på marathondistansen! Förra året hade jag ju Sthlm marathon färskt i minnet inför loppet.

Därför är det dags att börja förbereda kroppen och knoppen lite extra så här 3,5(!!!) vecka kvar till start!!!! 

KOST: Jag tänker lite extra på kosten så här ett par veckor innan. 

Jag ser till att få i mig nyttiga råvaror och undviker att få i mig för mycket sötsaker. Alkohol kommer inte på fråga de kommande veckorna!;-)

DET MENTALA: Jag "jobbar" lite mentalt. Exempelvis så visualiserar jag loppet, det gör att jag känner mig förberedd. Jag är även uppmärksam på mina tankar och känslor och försöker att reflektera kring de.

DET PRAKTISKA: Jag har förhoppningsvis lärt mig av mina misstag. Jag ska inte vara på varken strumpjakt eller gel-jakt precis innan loppet ;-) Det praktiska som, gel, klädval, ev musik osv ska vara klart en vecka innan..

SÖMN: Sista veckan så är det tack o godnatt som gäller innan i allafall 23, varje kväll! Gärna ännu tidigare! ;-) 

VÄNNER: Jag pratar och umgås med vänner som jag vet vill ens bästa och som peppar och som "hejar" på en! Jag ser verkligen till att undvika energitjuvar ;-)

Om 3.5 vecka kära vänner.SHIT...det är ju inte alls långt!!!!.. Då står jag där på mässan och äter kanske en fruktsallad precis som sist...Den var ju grymt god! :)

Jag ser framemot en mara nu. Jag känner för det! =)

Tack!

Jag måste bara börja med att säga tack! Tack för alla kommentarer och mail som har trillat in sedan tävlingen i Lördags. Det gör mig väldigt, väldigt glad ska ni veta! Oerhört! Jag har dessvärre inte hunnit svara. Jag har knappt haft en lugn stund, har hållit igång hela dagen. Först en praktikdag på socialtjänsten (där allt är väldigt nytt) och sedan in till stan på kvällen för ett möte. Nu har jag hämtat hundarna hos mamma och Anders och ska störta i säng...


Samtidigt som jag smälter och njuter av " typ 40 på milen" så börjar jag mentalt även att se framemot nästa tävling i slutet av månaden, Berlin marathon! Snart är det dags!!! Förhoppningen är att klå 3:22! - Posted using BlogPress from my iPhone

Tjejmilen 2012, dagen då mitt milspers hädanefter består av en inledande fyra följt av en NOLLA!!

Jag har haft svårt att förstå hur det egentligen kunde gå så bra som det gjorde för mig på gårdagens tjejmil. Jag blir "känslorörd" när jag skriver detta. Hela loppet var verkligen en stark upplevelse för mig.
Vi tar dagen från början.
Som sagt, jag vaknade tidigt igår. Jag konstaterade att det var regnigt ute och kände mig ganska opepp just då. Någonstans så tänkte jag att det hela ändå skulle lösa sig när jag väl kom till startområdet. Där jag skulle kunna insupa atmosfären och stämningen som brukar uppstå på sådana här tillställningar.
När jag bytte om hemma konstaterade jag att alla mina favvolöparstrumpor var i smutstvätten så jag och mamma tog en sväng förbi Runnersstore i city  på väg till starten. Rätt strumpor på lopp har alltid känts viktigt för mig. När jag springer marathon-lopp så måste jag alltid ha sprillans nya på mig. Alla har vi väl våra "hang-ups" inte sant? :)
När vi väl kom till starten på gärdet så regnade det en hel del. Jag och mamma var lite besvikna på det från början. Vi hade sett framemot solskenslöpning, men sakta men säkert blev vi alltmer positiva. Tjejmilen är ju ändå tjejmilen! =)
Vi lämnade in våra grejer, gick på toa och sökte tillslut skydd  från regnet under ett tak. Jag hörde om löpare runt om mig som sa att de var nervösa och pirriga... men jag kände inget sådant alls. Jag var helt lugn och avslappnad. Jag var inte ett dugg nervös.
Det kan ju låta härligt och på ett sätt så är det ju skönt att slippa nervositet men det oroade mig faktiskt samtidigt.
Det kändes som om jag inte hade "det" idag.
Som om jag inte skulle kunna pressa på.
Som om jag saknade "Go".
Som om jag inte riktigt var sugen på att prestera.
Det var en märklig känsla.
Men jag kände mig mest som Ferdinand under korkeken där jag vandrade runt med mamma. Nöjd med tillvaron men ändå lugn. Jag spanade förbryllat in upploppet och tänkte att det nog skulle bli ganska geggigt idag. Nu i efterhand så vet jag ju att man inte behöver "den där" nervositeten för att kunna prestera bra!

Jag värmde upp en kilometer innan jag tog mig till startfållan. Där Sats instruktörer stod för uppvärmningen.
Det var verkligen roligt. Det var en så glad stämning!
Jag stod i den första startgruppen men inte lika långt fram som förra året.
Först tänkte jag att jag skulle försöka ta mig lite längre fram sedan tog min "Ferdinand-style" över och tänkte lugnt att det nog var ganska bra där jag stod ändå. Dessutom tänkte jag att de som var där framför mig kanske inte var långsammare än mig så varför skulle jag då ta mig rätten att smita förbi? Samtidigt så vet jag att man i dessa lägen ibland måste "tänka på sig själv" just av anledningen att många andra också gör det det...men äsh... jag  valde att stå kvar... såååå långt bak var jag ju ändå inte.
Speakern började plötsligt att räkna ner.. 10.9.8... Wooohooo...detta kändes kul!
Det var som vanligt lite trångt de första hundra metrarna

Redan från början kände jag att jag hade en rätt skön löp-känsla i kroppen. Ett härligt flyt. Benen kändes fräscha.
Under den första km stötte jag på massa löpare som jag känner.. bland annat Ann.. vars blogg jag följer! Roligt!

Jag träffade även massa andra härliga löparvänner idag. Dels innan loppet, men även under, längs med banan som publik och efter. Men jag väljer att inte nämna fler här, ni vet ju ändå vilka ni är ..Tack ni som hejade och peppade!

Jag kollade inte på klockan särskilt mycket under den första kilometern. Jag hade fullt sjå med att sicksacka mig fram.Det får man räkna med. 

Jag passerade första kilometern, klockan pep till och visade att jag sprungit den  på 4:02

Allt kändes bara så bra.
Hädanefter blev jag förvånad varje gång som klockan pep till.
Jag konstaterade att jag kunde ligga i ett riktigt högt tempo utan att det kändes varken så tufft eller så jobbigt som jag tänker att det borde göra.

Fotograf : H. Palm

Särskilt chockad blev jag när klockan visade att jag sprang flera kilometrar under 4 minuterstempo! Den snabbaste, km 3 tex, sprang jag på 3:46!!! För inte särskilt länge sedan så kunde jag inte ens hålla den farten på mina 1000-meters intervaller?!!!
Jag kände mig så glad!!!
Vid det här laget var det väldigt glest mellan löparna.
Det var en SÅ otroligt häftig känsla.
Jag menar Tjejmilen är landets största idrottsevenemang för kvinnor med över 32 000 anmälda deltagare.
Att få uppleva ett av Sveriges största och mest välbesökta lopp "som glest" var hur häftigt som helst!

Foto: T. Windestam, B. Aronsson och A.Olsson

Enda gången som jag fick en lite negativ känsla var egentligen vid 6-7 km.
Då fick jag en liten "hållkänning".
 Jag saktade ner en stund och sprang därav min lugnaste kilometer för dagen som landade på 4:13. Då gav hållet med sig direkt och jag kunde återgå till ett ännu snabbare tempo igen.
Vid 8 km ungefär, efter Djurgårdsbron, skrek speakenr:
"Här kommer en hässelbylöpare med oförskämt pigga och lätta steg"
Det peppade mig ännu mer!

De sista två kilometrarna var jag bara så lycklig.
Jag ville bara skrika rakt ut till publiken hur glad jag var och att detta inte var något som jag hade gjort tidigare!

Jag låg helt själv där ett tag. Jag hade ingen som drog. Eftersom det är lite "snitsligt"  där mot slutet så såg jag heller ingen framför mig. Det var en jättemärklig  känsla!! "Springer jag ens rätt?!
 Jag uppskattade publiken så mycket vid det här laget.
 Jag tyckte att de var så schyssta som stod där i regnet och peppade och hejade på oss tjejmilslöpare!!
Speciellt mot slutet så är tjejmilen rätt tung, med ett segt uppförslut innan man så småningom når upploppet där på gräset.Upploppet var, som jag redan visste, riktigt lerigt och jag var nära att halka till i kurvan!
 När jag såg den stora klockan vid målet visa en FYRA och en NOLLA så kändes det nästan som om jag stulit någon annans kropp.
Jag passerade målgång. Fick en ros i min hand. Det får bara de första 50 i mål. Fast.. det tänkte jag inte på då. Det var först när folk kom fram till mig efter loppet och pekade på rosen och grattade som jag fick klart för mig varför jag hade fått den och vad den stod för.
Alltså.. hur???
Jag ville gråta, skratta.
Jag hade inte trott detta.
Inte heller förväntat mig.
Jag trodde knappast att jag skulle persa med 3 MINUTER...
När jag fått min ostkaka, som man alltid får efter målgång på tjejmilen, så brann det ordentligt bakom ögonlocken. Hade jag mött någon som jag känner just då så hade jag garanterat bölat.

Och smutsig blev jag! För att inte tala om mina skor! =) "Klafs. klafs."

Jag är som ni kanske förstått väldigt, väldigt  glad !!! Förutom att jag är toknöjd med "vart jag befinner mig just nu" 

40:43 på milen!

...så ser jag även ljust på framtiden när det gäller löpningen. Jag är både förväntansfull och taggad. Jag har mer att ge! Jag älskar att springa!  

Tack ni som finns där för mig; Ni som inspirerar, peppar, bollar och hejar! Det gör mig glad.

Nu ska jag unna mig att njuta av detta. Ett härligt formkvitto är det också inför Berlin Marathon som går av stapeln om några veckor!!

Känsloladdat..

... Så skulle jag beskriva mitt tillstånd just nu!
Jag vill verkligen blogga om dagen och svara på fina kommentarer. Reflektera och analysera. Men jag hinner inte nu. Jag ska på förlovningsfest nu!


Jag hade inte trott detta alls. Rena, rama känslochocken!!! Ska berätta allt sedan!! Kram till alla ni som peppar mig!
- Posted using BlogPress from my iPhone

40:43!!!

Jag tror att det är så att de första 50 i mål på tjejmilen får en ros vid målgång!! Jag var en av de!! Jag kom på 40:e plats med tiden 40:43!! Jag persade med 3 minuter!! Fattar ingenting!!!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Jag konstaterar...

... Att det kommer att bli en målgång a' la tjurruset...


- Posted using BlogPress from my iPhone

Trots vädermisär ...

... Så är tävlingskläderna på...


Linne och korta shorts... Frågan är; är jag lite väl optimistisk? Borde man ha vintermundering idag a' Sthlm marathon 2012???!! Vad är det med lopp och väder i år? - Posted using BlogPress from my iPhone

Försöker ladda

Jag vet inte vad det beror på men jag har sovit lite smådåligt. Jag vaknade jättetidigt och har inte kunnat somna om sedan dess.  Problemet är egentligen kanske inte att jag "inte kunde somna om" utan mer stressen kring det. Att jag tänker att "jag genast måste somna om".
 Just nu känner jag mig därför ganska opepp...men jag hoppas att "peppet" kommer krypandes!
Snart ska jag fixa i ordning en riktigt god och mysig frukost, bara en sån sak ;-)
Eftersom Tjejmilen "bara" är en mil behövs vanligtvis ingen större förändring i kosten.
Generellt sett, brukar man säga att  det är bättre att äta som vanligt för att magen inte ska krångla.
Jag känner dock att jag måste lägga till lite extra kolhydrater jämfört med min vanliga frukost.
Jag kommer dessutom att börja göra ordning frukosten ganska snart. Jag gillar inte att äta för nära inpå lopp.
Vi hörs om ett tag, då är jag förhoppningsvis taggad!