Tjejmilen 2013; 42:00 blankt, placering 47.

Igår var det som sagt äntligen dags för årets upplaga utav tjejmilen.
Tjejmilen är speciellt för mig, just för att det känns som om det är mitt och mammas lopp.
Vi har gjort det till en "mor-och-dotter-grej". Varje år går vi på mässan dagen innan och laddar tillsammans. Det är roligt och mysigt. Vi brukar pendla mellan att vara nervösa till att tänka att det inte spelar så stor roll vad tiden blir. Innerst inne vill vi båda persa på tjejmilen :)  Mamma brukar persa, varje år. För egen del kändes 40:43 som en svår nöt att knäcka och jag tänkte att allt under 43 minuter skulle kännas grymt. Fast ibland for tanken iväg "tänk-om-tanken". Att persa vore ju såklart SÅ roligt.  I år var det faktiskt osäkert om mamma skulle springa loppet, då hon inte kände sig i form, men dagen innan tog hon beslutet att vara med. Jag blev såklart jätteglad! En tjejmil utan mammsen skulle inte vara den samma. Jag sov över hos mamma och Anders och på morgonen åt vi en god frukost och fifflade med en den ena saken och en den andra. Vi åt frukost på balkongen. Det är det bland det bästa jag vet. Solen strålade och himlen var klarblå.Tillslut var vi på plats på gärdet bland tusentals andra tjejer. stämningen var på topp och jag och mamma softade och fick ett par skrattanfall i gräset.

Foto: Den här bilden gapskrattade jag och mamma åt, ser höggravid ut?!

Jag förstod ganska snart att det skulle bli hett idag men jag anade inte riktigt huuuur hett som det skulle bli. Helt ärligt, det var högsommarvärme! Hösten som jag sagt "hej" till för en vecka sedan när jag klev av planet i Sverige var som bortblåst! Härligt såklart men dock inte ett ultimat löparväder.

Eftersom jag blivit seedad i år som tävlingslöpare fick jag i lugn och ro värma upp framför startlinjen. En sådan skön uppvärmning har jag aldrig någonsin varit med om. Ingen trängsel, blå himmel och bra musik i bakgrunden! Det var nog det bästa "löparögonblicket" den dagen! Efter en kvarts uppvärmning fick jag tillsammans med de andra backa bakåt och ställa upp oss bakom startlinjen. Jag stod på andra raden och bytte ett par ord med en trevlig triathlet. Jag vände mitt huvud bakåt vid ett tillfälle innan start och det var lite av en overklighetskänsla när man  såg alla tusentals taggade tjejer. Jag kunde inte undvika att tänka på vad som skulle hända om jag av någon anledning skulle ramla efter startskottet. Jag tänkte på gnuerna i lejonkungen. Jag valde dock att droppa den tanken rätt fort.
Tävlingsarrangören skulle snart ta bort plastavspärrningen och var ytterst tydlig med att klargöra att alla skulle stå kvar. Tur det, spänningen i luften var total! Alla var på helspänn. Man hörde hur många drog djupa andetag och var helfokuserade med ett finger redo på gpsklockan! Pang sa det och vi drog i väg. Trots att jag hade startat långt fram denna gång så blev jag omsprungen av många de första 100 metrarna. Så sedan kändes det trångt. De första tre kilometrarna så var jag dock allmänt hoppfull. Jag höll en bra fart och var vid gott mod.

Detta skulle gå bra jag kände mig positiv.
Sakta men säkert försvann dock den känslan mer och mer.
Det blev tyngre och tyngre.
Orken började tryta.
Benen kändes stumma som attan redan vid fem kilometer.
De negativa tankarna kändes inte längre så långt borta. Jag kände mig överhettad och det pirrade som sockerdricka i huvud, händer  och ben.
Det var någonstans efter 6 km som jag faktiskt tänkte tanken, tanken på att bryta loppet.
Det kändes så otroligt motigt och jag tänkte att jag ju faktiskt inte behövde fortsätta.
Knäppa tanke! Jag bestämde mig snart därpå för att det minsann krävs mer för att få mig att avbryta ett lopp. Jag bytte istället strategi och istället för att ha "tokkoll" på tempot försökte jag därefter bara att fokusera på att hitta ett bra flyt. Jag tittade inte lika mycket på klockan utan gick mer och mer på känsla. Jag återfick aldrig någon riktig skön känsla även om det stundtals lättade något. Jag fick t.ex lite krut när speakern ropade mitt namn vid djurgårdbron och blev även glad när mina kollegor hejade på mig vid den tuffa backen vid 9 km. Jag insåg att målet nu var nära. Snaaart skulle jag få vila!!! När jag svängde runt det sista krönet innan målet skymtade jag den stora klockan, den visade typ 41:50. Jag blev förvånad. Jag trodde att tiden skulle bli sämre. Det hade känts som om jag sprang långsammare. Jag drog blixtsnabbt slutsatsen att en liten spurt eventuellt skulle kunna resultera i att måltiden skulle inledas med en fyra och en etta. Jag spurtade som om högsta vinsten stod på spel, tog i, grimarserade Oj,oj,oj vad jag slet.
42:00 blev dock sluttiden men det var väl värt ett försök!:-)
Trots att jag sprang bättre förra året så är jag riktigt nöjd! Det var så mycket varmare ute i år och jag har känt mig osäker på formen. Detta visar att jag är i god form! Vilket så klart känns superkul! Världens bästa mamma visade sig också vara i bättre form än vad hon trodde och vi båda var ganska nöjda men trötta när vi pustade ut i gräset.

Min faster kom och grattade och vi tog sedan en fika vid vattnet på Strandvägen! Det var fortfarande riktigt hett ute och vi stekte i solen medans vi iakttog loppet som fortfarande pågick ett par meter bort från cafet. EN RIKTIG HÄRLIG SOLSKENSDAG OCH MIN NÄST BÄSTA TID PÅ MILEN! :) Nu laddar jag om till I- FORM-LOPPET nästa helg som jag misstänker, enligt banbeskrivningen, kan bli en backig historia!Hoppas ni haft en fin helg! Även idag, söndag, bjöd ju Stockholm på högsommarvärme i alla fall. Jag badade 40 minuter utomhus, den 8:e september, inte illa! =)