Marathon -08...blod,svett och tårar!

Detta skrev jag efter min första Mara 2008 :) Min andra Mara 2009 kan ni läsa om här!
MIN MARA!
Efter en vår med benhinneinflammation så blev träningsförberedelserna inför Stockholm Maraton 2008 inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag hade smidigt planer enda sedan jag anmälde mig i juli 2007. Jag hade planerat exakt hur jag skulle lägga upp träningen för att klara av ”kraftprovet”. Jag hade läst om andra löpares erfarenheter på nätet, köpt så gott som vartenda nummer av tidningen Runners world, samt sugit i mig massor med löpartips från Anders Szalkai på Marathon.se.
Så blev jag skadad, benhinneinflammation, i mitten av februari. Jag hade aldrig varit skadad tidigare. Jag blev så knäckt och stressad. Detta hade jag verkligen inga planer inför och var det något som jag definitivt inte hade så var det tid. Doktorn bad mig gå ut och gå med stavar och träna spinning. Inget ont om dessa träningsformer men det var ju inte det som jag ville göra! ”Du måste helt enkelt avstå från löpningen ett tag”. All min motivation försvann. Hur i fasiken var det möjligt att jag skulle klara av maran utan mina minst 50 löparkilometer i veckan? Utan dessa förberedelser så skulle det ju aldrig gå, det kändes inget kul alls länge. Min tjejkompis, Santti, som också skulle springa loppet tränade för fullt och jag kände hur jag mer och mer släppte taget och hoppet. I Maj månad så hade jag fortfarande inte kommit tillbaka till löpningen. Alla sa ju att det var så viktigt att vara väl förbered inför en mara, ett måste för att i överhuvudtaget klara av det, så jag tänkte att det såklart var en omöjlighet. Det var för sent!

En dag i början på maj när jag kom hem från jobbet så låg ett stort kuvert på hallmattan, avsändare Stockholm maraton.
Jag slet upp det och texten slog mig rakt i ansiktet ”allt du behöver veta inför sthlm maraton” "Här är ditt start bevis” ”lycka till” ”hämta din nummerlapp ” osv.Jag kände hur det brann till innanför ögonlocken och stack till i magen. Jag tryckte snabbt ner brevet i en låda, jag klarade inte av att läsa mer. En snabb tanke slog mig, ska jag kanske ställa upp ändå? Nej, nej det går ju inte, intalade jag mig och ruskade av mig det lilla hopp som jag trots allt fått fått.

Två veckor innan maraton sprang jag en runda på fem km. Jag kände efter noga i övriga kroppen. Jag kände mig definitivt inte lika stark som tidigare, hade jag inte till och med lite håll? Att springa en första runda efter ett uppehåll på 3 månader kändes inte så bra. Det kanske ska tilläggas att jag inte alternativtränat heller. Promenader med hundarna var det enda aktiva som jag ägnat mig åt under denna tid. Marathon var bara att glömma.
Jag bestämde mig för att försöka dra nytta av mitt avbeställningskydd och gå till läkaren och förklara hur det låg till.

På lördagen, exakt en vecka innan Marathon, så följde jag med en vän för att hjälpa henne att köpa träningskläder. Det var en solig och härlig dag och vi promenerade till Solna centrum. Min kompis hade bestämt sig för att gå ner i vikt och att börja träna. När hon stod där och provade träningsskor så smet jag iväg till löparavdelningen i sportaffären.
Där såg jag dom, ett par jättesnygga löparshorts från Craft, svarta med rosa ränder i sömmarna. Helt perfekta maraton-shorts konstaterade jag. Jag förvånades av mig själv, hade jag inte släppt tankarna på loppet ännu? Vad var detta?? Helt plötsligt och helt oväntat spred sig en känsla i kroppen på mig och jag blev mer och mer övertygad. Näe jag ska fanemej springa maraton i de här shortsen om en vecka tänkte jag. Det får bära eller brista. Jag gick till kassan och betalade. Den kommande veckan gick långsamt och jag kände mig väldigt nervös över mitt nya beslut men fortfarande väldigt bestämd.

Jag laddade på bra med kolhydrater och vätska dagarna innan. Åt lika mycket som en stor karl, Jag tryckte i mig mer trots att magen sa stopp.

Så 14.00 lördagen den 31:a maj så stod jag där ändå i folkmassan och hörde startskottet. Första milen gick bra. Det var ganska trångt och jag kände att jag var tvungen att hålla tillbaka lite på grund av trängseln. Det var nog bara bra att spara på krafterna, jag fick en väldig adrenalinkick i början.

Första vätskekontrollen skippade jag. Det var så skockat med folk och jag hade druckit 2, 5 liter på morgonen så jag kände mig okej utan. Första varvet var det dessutom väldigt svårt att ta sig fram till vätskekontrollerna. Speciellt så kändes det som om man var extra mycket i riskzonen att bli nermejad om man är en liten och kort tjej. En stor man verkade till exempel tycka att det var lättare att springa över mig en runt mig. Jag fick en rejäl knuff framåt. Jag kände mig så arg att jag var nära att sula min dyblöta svamp i bakhuvudet på honom. Jag lovar, hade den inte betytt så mycket för mig så skulle jag aldrig ha tvekat.

Jag kämpade vidare och kände mig faktiskt i oväntat bra form. Jag tror att det var glädjen och upprymdheten i min kropp som hjälpte mig mycket. Efter dryga milen, någonstans vid södermälarstrand höll dock min maratonresa på att få ett abrupt slut. På långt håll såg jag den, dusch-stationen. Med ett leende på läpparna sprang jag genom duschen och lät de kalla strålarna svalka min kropp. Så plötsligt så halkade jag på några våta pappersmuggar på marken. Jag flög fram på asfalten och skrapade upp händer och knän. Blodet rann men vad värre var så kände jag hur min högra fot vrickades till ordentligt. Några andra löpare stannade upp för att se hur det gått. Jag meddelande snabbt att jag var okej. En tår rann längs min kind, detta behövde jag verkligen inte just nu. Haltande, dock fortfarande springandes tog jag mig fram. Jag avlastade högerfoten lite genom att trycka ifrån lite mer med vänster. Efter 10 minuter så lättades smärtan lite och trots att foten fortfarande värkte så tänkte jag inte ens på möjligheten att stanna. Den fanns inte där för mig.

Jag fantiserade under loppet om hur jag sprang in på stadion och inget skulle få låta det förbli enbart en dröm, jag skulle förverkliga den, så var det bara. Människor stod och hejade på överallt. Barn sträckte ut sina små händer för ”high five”.

Förutom den första så stannade jag vid varenda vätskekontroll. Drack ett glas av den rosa sportdrycken och ett glas vatten. Jag doppade min keps i iskallt vatten som jag såg att andra mer rutinerade marathonlöpare gjorde, riktigt skönt. Ibland kändes det som det pirrade i hela huvudet, men jag kan inte avgöra om det berodde på hettan eller på all adrenalin och kicken av hur stort det kändes att springa detta lopp.

När jag kom till västerbron så blev jag positivt överraskad. Detta skulle vara loppets högsta punkt. Jag hade fasat inför denna omtalade bro. Men den var inte alls så farlig, lite lätt lutning visst, men helt klart överkomlig. Många gick, jag sprang. Jag tittade på utsikten, vackert!

Jag blev varvad av vinnaren någonstans i Vasastan. Han flög fram! Jag och tjejen bredvid mig fick ögonkontakt. Hon nickade mot vinnaren och sa till mig att hon tycker att VI, jag och hon, hade en bra fart, jag höll med. Vi båda skrattade och kämpade vidare.

Det dröjde inte så länge nu tills jag kände igen mig lite extra, jag hade sprungit ett varv!
Det var med blandade känslor. Det kändes skönt att hälften var gjort men tanken på att springa lika långt igen, till och med lite längre, kändes lite saftigt. Men aldrig, aldrig att jag skulle ge upp nu, när jag kommit så här långt.

Djurgården, extra- slingan på andra varvet kändes väldigt jobbig. Det var inte alls så mycket folk som hejade på. Jag passade på att gå på en bajja-maja och kissa. Det var lite kö. Jag kände mig stressad. Killarna ställde sig bara vid vägkanten och kissade, snabbt och enkelt. När jag satt där på dass så tog jag fram en dextrosol ur bakfickan att knapra på.
Jag log åt mig själv och undrade vad i fasiken jag höll på med för galenskap.

Så fort jag kom ut på strandvägen så kändes det lättare igen. Jag tror ändå det var psykiskt bra att springa på djurgården för då uppskattade jag verkligen all publik inne i city. Jag insåg vid denna tidpunkt hur glad jag faktiskt var över vätskekontrollerna. För varje gång fick jag lite mer energi. De delade även ut bananer och saltgurkor, jag tryckte i mig i farten, kroppen behövde allt den kunde få.

Vid slottet innan tre mil så såg jag mamma och Anders. De viftade med armarna. Jag blev överlycklig av att se de. Det gav mig helt klart en extra kick. Mamma såg frågande ut och pekade oroligt på mina blodiga ben.
Många andra åskådare tittade också och pekade på mina ben för den delen. Jag kände mig som en riktig fighter.

Jag passerade tre mil, nu började det kännas ordentligt i benen. Hela höftpartiet kändes väldigt stelt. 12 km kvar, ”bara” försökte jag att tänka uppmuntrande. Det var den jobbigaste delen av hela loppet.

Jag passerade 35, 36 km. Jag började känna mig kissnödig igen. Jag hade nog druckit alldeles för mycket. Jag höll utkik efter en Baja-maja, men jag såg ingen alls. Till slut så kunde jag kan inte fokusera på något annat och jag började känna mig en aning desperat. Jag tänkte: Ska jag avbryta maran på grund av att jag är kissnödig efter 36 kilometer(!!!), I DONT THINK SO! Så såg jag en buske. Jag hoppade in bakom den. Nöden har ingen lag. Jag måste medge att det kändes väldigt märkligt att kissa mitt i stan mitt på ljusa dagen men jag kände att jag inte riktigt hade något val. Många löpare passerade mig men ingen såg . Alla tittade rakt fram, fokuserade på målet. Jag tror dock att ingen skulle orka bry sig det minsta vid det här laget.

Det var inte alls långt kvar nu, 6 km. Bara hemifrån och runt sjöarna som jag brukar springa på mina träningspass försökte jag tänka. Men detta känns inte alls ”bara som det.” Varje steg gjorde ont i hela kroppen, Smärta, överallt.

Tillslut började folk äntligen att öka takten och även jag. Jag närmade mig ju till sist ändå Stadion!!! Allt var som en lycklig dimma. Jag rusade in på arenan. Jag sprang varvet runt , läktarna var fulla med åskådare Ett glädjerus spred sig i hela kroppen och jag kan inte minnas att jag någonsin tidigare haft denna känsla. 4.55 blev min tid.

När jag kom ut från målområdet så såg jag hur svullen min högerfot är. Det började dunka i den och jag staplade mig bort mot sjukvårdstälten. Jag tog av mig skon och de tittade på foten. De såg allvarliga ut och uppmanade mig att uppsöka en läkare. Jag kände mig så väldigt svag känslomässigt och sjukvårdarnas blickar och kommentarer fick mig att vilja gråta. Jag hade precis sprungit ett Marathon. Jag ville inte höra att jag borde ha brutit och att detta var allvarligt och dumt! Jag ville inte se de utbyta menande blickar med varann. Jag ville bara få känna mig bäst för en liten stund.
När jag reste mig upp gjorde det dock så ont att jag inte ens kunde stödja den. Det var som att foten försökt samarbeta med mig under hela loppet, men nu var det över, nu gav den upp. Sjukvårdarna lindade ett stort bandage med kyla runt den. Daniel bar mig till tunnelbanan.

En kille som stod och sålde blombuketter tittade på mig med en medlidsam blick och hängde en bukett runt min hals. Han sa att ”jag såg ut att behöva den”.

Väl hemma så försökte jag pilla i mig en pizza men hade konstigt nog ingen hunger. Jag gick och la mig ganska tidigt.
På natten vaknade jag vid fyra- tiden och hade så ont i foten så tårarna sprutade. Jag blev skräckslagen när jag märkte att jag inte kunde stödja foten alls, och klarare inte ens av att ta mig till toaletten själv. En fruktansvärd känsla. Vi åkte in till akuten, där jag fick dropp och Morfin. I sex timmar var vi där. Inget var brutet men jag har fått en rejäl stukning. Sjukvårdpersonalen undrade hur i fasiken jag klarat av maran med denna klump till fot. De sa att dem inte kunde bestämma sig för om de var imponerade eller om de tyckte att det bara var dumt. När jag kom hem från sjukhuset så spydde jag, troligtvis morfinet som blev lite för starkt för min utpumpande kropp. Jag kände mig redan så svag och det var definitivt inte rätt dag att spy på. Jag hade ju redan ont i typ varenda muskel så det kändes som att det räckte.

Nu är det två dagar sedan Marathon, och jag måste gå på kryckor och får inte springa på sex till åtta veckor. Men... faktiskt... det var värt det! Jag har klarat av att springa maraton!! Jag har förverkligat min dröm!! En otrolig spark för självkänslan och jag är så STOLT över mig själv! Och vet ni vad, jag sitter redan och planerar inför maraton 2009!!