Idag så sprang jag en runda på 11 kilometer.
Jag brukar ju alltid beskriva mina rundor och löpningen som så härlig, för jag älskar ju att springa men idag... GAAAH!!! Det var inte alls kul. Det var jättehalt så jag fick ingen bra rytm alls i kroppen. Det gick inte att trycka i från heller och det var jätteslaskigt.
Vid 7 kilometer så ändrades dock mitt sinnestillstånd och jag såg någonting minst sagt upplyftande. Helt plötsligt i allt det grå så strålade solen fram mellan molnen och en löpare kom springande i motsatt riktning mot mig. Han hade ett vätskebälte runt höften och helt plötsligt så tar han upp en av sina flaskor och häller vattnet över huvudet och ansiktet!!!! Jag kunde inte hålla emot ett stort brett leende!!! Vilket fantastiskt vårtecken!! Jag tittade sekunden efter att han passerat mig upp på träden bredvid mig och såg små små knoppar!!!
WOW mina vänner, nu är det minsann inte långt kvar till vi kan lämna mössan hemma!! :)
söndag 28 februari 2010
lördag 27 februari 2010
Lite shopping
Idag så har jag varit i Solna centrum med världens bästa Sofia!
Jag fick med mig en liten påse från Teamsportia också, en träningstopp och byxor, lägger upp bild sen :)
Idag så ska jag fira min födelsedag i efterskott hemma hos mamsen! Det blir en lugn kväll, jag ska gå o lägga mig tidigt.
På måndag så ska jag nämligen lämna in en ny uppsats, så i morgon så ska jag fokusera på den, och träna lite. Jag hinner dock tyvärr inte åka på TSM :( Trist, för jag är tsm-sugen. Men långpass får det bli på måndag eller tisdag istället!
det har varit i hektisk vecka i skolan, nästa vecka så hoppas jag att det blir lite lugnare!
Jag fick med mig en liten påse från Teamsportia också, en träningstopp och byxor, lägger upp bild sen :)
Idag så ska jag fira min födelsedag i efterskott hemma hos mamsen! Det blir en lugn kväll, jag ska gå o lägga mig tidigt.
På måndag så ska jag nämligen lämna in en ny uppsats, så i morgon så ska jag fokusera på den, och träna lite. Jag hinner dock tyvärr inte åka på TSM :( Trist, för jag är tsm-sugen. Men långpass får det bli på måndag eller tisdag istället!
det har varit i hektisk vecka i skolan, nästa vecka så hoppas jag att det blir lite lugnare!
torsdag 25 februari 2010
Kokosfett
Jag har varit på hälsokosten här i Sundbyberg, (där de f.ö hade jättetrevlig personal) Där köpte jag kokosfett. Kokosfett innehåller bland annat laurinsyra som bygger upp immunsystemet.
Ett litet tips som är supergott är att värma ca. 1 msk kokosolja i mikron så att den smälter och sen blanda med ca. 100 gram grekisk yoghurt. Då får man värsta supergoda kokosyogurten ;)
Man kan också använda oljan som hudkräm, supermysig att smörja in sig med när man är lite torr så här på vintern, samt att det luktar jättegott!
Denna kostade ca. 200 kr,( jag tror absolut inte att den som finns på ica har samma effekt!)
Ett litet tips som är supergott är att värma ca. 1 msk kokosolja i mikron så att den smälter och sen blanda med ca. 100 gram grekisk yoghurt. Då får man värsta supergoda kokosyogurten ;)
Man kan också använda oljan som hudkräm, supermysig att smörja in sig med när man är lite torr så här på vintern, samt att det luktar jättegott!
Denna kostade ca. 200 kr,( jag tror absolut inte att den som finns på ica har samma effekt!)
måndag 22 februari 2010
Nu plockar vi placeringar...
Halv tio i kväll så steg jag innanför dörren hemma efter att ha avverkat 19 km i kylan. Det var verkligen kallt ute, det kändes som typ 20 minus, minst! Jag sprang tillsammans med min löpar-kompanjon Michel. Det var inte många andra löpare som sågs till. Vi såg bara tre stycken på hela rundan. "Nu plockar vi placeringar" skrek jag till Michel och syftade så klart lite skämtsamt på Maran.
Dessa citat får bland annat mig att trotsa kylan:)
"When you are not practicing, remember, someone somewhere is practicing, and when you meet him he will win." -Ed Macauley
"När det öser ned och du löper vidare genom regnet finns det tillfredställelse i vetskapen att du är där ute och de andra inte är det"-Peter Snell
Och vet ni, visst var det kallt men det kändes ganska bra och roligt ändå, när man fått upp värmen så är inte kylan så farlig! :)
Dessa citat får bland annat mig att trotsa kylan:)
"When you are not practicing, remember, someone somewhere is practicing, and when you meet him he will win." -Ed Macauley
"När det öser ned och du löper vidare genom regnet finns det tillfredställelse i vetskapen att du är där ute och de andra inte är det"-Peter Snell
Och vet ni, visst var det kallt men det kändes ganska bra och roligt ändå, när man fått upp värmen så är inte kylan så farlig! :)
21 -c
Är detta något slags skämt?
21 minus och jag som planerat att springa ett långpass ikväll!
Det får bli att klä mig varmt helt enkelt. Helly Hansens-skidvantar, dubbla underställ, tjock skidmössa, benvärmare osv.
Jag hinner inte med långpass någon annan dag så det är bara att ge sig ut, med rätt kläder så;)
Jag har jätte-mkt skol-grejjer att fixa också, men jag hann som tur var med rätt mycket i helgen. Nu sitter jag med en kompletterings- uppgift pga att jag missade ett seminarium när jag var sjuk. Denna vecka kommer inte bli att leka med...MUCHO!!
21 minus och jag som planerat att springa ett långpass ikväll!
Det får bli att klä mig varmt helt enkelt. Helly Hansens-skidvantar, dubbla underställ, tjock skidmössa, benvärmare osv.
Jag hinner inte med långpass någon annan dag så det är bara att ge sig ut, med rätt kläder så;)
Jag har jätte-mkt skol-grejjer att fixa också, men jag hann som tur var med rätt mycket i helgen. Nu sitter jag med en kompletterings- uppgift pga att jag missade ett seminarium när jag var sjuk. Denna vecka kommer inte bli att leka med...MUCHO!!
söndag 21 februari 2010
Gojibär
TJENA!
Jag precis ätit frukost med mamma och Anders som kom hem från Spanien i natt! De hade köpt massa snygga kläder till mig i födelsedagspresent, så himla glad blev jag! De hade också köpt massa Gojibär till mig, det var tydligen billigare i Spanien. Det var jättegott, dess egenskaper låter dessutom minst sagt lovande!:)
Jag precis ätit frukost med mamma och Anders som kom hem från Spanien i natt! De hade köpt massa snygga kläder till mig i födelsedagspresent, så himla glad blev jag! De hade också köpt massa Gojibär till mig, det var tydligen billigare i Spanien. Det var jättegott, dess egenskaper låter dessutom minst sagt lovande!:)
- 6 ggr mer betakaroten än i morötter – bästa medicinen för ögonen
- Det enda livsmedel hittills som stimulerar produktionen av mänskligt tillväxthormon
- Komplett proteinkälla, innehåller 18 aminosyror
- Innehåller mer än 21 spårämnen såsom fosfor, järn, zink, germanium, selen, koppar och kalcium
- Rikligt med vitaminer – A-vitamin, B1, B2 och B6-vitamin, C-vitamin samt E-vitamin
- Viktiga fettsyror
- Beta-sitosterol som anses sänka kolesterolhalten och motverka prostataförstoring.
- Mycket hög andel antioxidanter, 10 ggr mer än blåbär, som räknas som en mycket god källa till antioxidanter
torsdag 18 februari 2010
I LOVE RUNNING!
Idag så har jag pluggat som sagt och sen så kom mitt träningssug på eftermiddagen. Jag hade redan planerat och gå och "pumpa" magen, tips på en bra bål-övning hittar ni förövrigt på Andreas blogg.
Efter att ha pressat magen och ryggens styrka ordentligt så såg jag att SATS äntligen, äntligen, bytt ut de gamla löpbanden! Vilken lycka :) Jag tänkte såklart att en liten återhämtningsjogg aldrig har skadat. Jag började i ett lugnt tempo men efter 3 km så ville kroppen mer. Jag fick sådant "kut-sug" att jag bara inte kunde ligga kvar på det tempot, så det blev intervaller, härliga sådanna :) Efteråt så stretchade jag länge och masserade benen... faan vad jag älskar löpning!
tisdag 16 februari 2010
Trött på snön??
I början så var jag enbart till fullo positivt inställd till snön och vintern.
Jag tyckte enbart att det var "mysigt" att komma in i värmen med rosiga kinder efter ett pass i kylan. Jag tyckte att det kändes stärkande med vetskapen om kaoset, att pendeltåg och bussar ställdes in på grund rådande väderförhållanden. Att det var det hetaste samtalsämnet, men att jag, jag sprang minsann fortfarande.
Men herregud vilken lång vinter det verkar bli?!! Jag vill dock inte säga att jag längtar tills våren och sommaren för det gör jag inte. Jag vill leva nu och inte se detta som en "transportssträcka" till något annat. Jag försöker aldrig att tänka att jag längtar framåt i tiden, det ger mig ångest. Man har ju faktiskt bara ett liv, och det måste levas nu! Så då får man helt enkelt göra det bästa av situationen :) försöka att tänka positivt!
Här är några positiva träningsaspekter denna årstid till exempel tycker jag;
Jag behöver ju faktiskt inte springa exakt alla pass utomhus, utan kan variera med löpband och crosstrainern på gymmet. Ganska skönt det också! Ett stort plus är dessutom att jag blir noggrannare med att stretcha om jag befinner mig på gymmet! Samt att man kan passa på att basta när man ändå är där.
Det är roligare att styrketräna denna årstid, inte lika kul när man vet att det är 25 + ute. Ett bra tillfälle att träna upp lite styrka, vilket är skadeförebyggande!
Man behöver inte känna samma stress att hitta på något till varje pris bara "för att det är fint väder". Utan man kan ta det lugnt och stressa ner.
Man slipper ju faltiskt att få knott och flugor i munnen när man är ute och springer.
Man har fortfarande sthlm-maran och andra roliga lopp framför sig och inte bakom sig, vilket minst sagt motiverar!
Man blir inte lika törstig på långpassen.
Man ska vara skitstolt över sig själv som tränar alla perioder och årstider! Hur kul är det att vara "periodlöpare" egentligen? Att börja flåsa i spåret i början på Maj trots ett långsamt tempo? Näe, tränar man redan nu så kommer man ju kunna njuta ordentligt av sin vältränade kropp i spåret i vår/sommar! ;)
... och därmed kunna springa förbi både den ena och den andra ;)
Så det är inte så tokigt trots allt, att det är den 16:e Februari! Eller vad tycker ni?
Jag tyckte enbart att det var "mysigt" att komma in i värmen med rosiga kinder efter ett pass i kylan. Jag tyckte att det kändes stärkande med vetskapen om kaoset, att pendeltåg och bussar ställdes in på grund rådande väderförhållanden. Att det var det hetaste samtalsämnet, men att jag, jag sprang minsann fortfarande.
Men herregud vilken lång vinter det verkar bli?!! Jag vill dock inte säga att jag längtar tills våren och sommaren för det gör jag inte. Jag vill leva nu och inte se detta som en "transportssträcka" till något annat. Jag försöker aldrig att tänka att jag längtar framåt i tiden, det ger mig ångest. Man har ju faktiskt bara ett liv, och det måste levas nu! Så då får man helt enkelt göra det bästa av situationen :) försöka att tänka positivt!
Här är några positiva träningsaspekter denna årstid till exempel tycker jag;
Jag behöver ju faktiskt inte springa exakt alla pass utomhus, utan kan variera med löpband och crosstrainern på gymmet. Ganska skönt det också! Ett stort plus är dessutom att jag blir noggrannare med att stretcha om jag befinner mig på gymmet! Samt att man kan passa på att basta när man ändå är där.
Det är roligare att styrketräna denna årstid, inte lika kul när man vet att det är 25 + ute. Ett bra tillfälle att träna upp lite styrka, vilket är skadeförebyggande!
Man behöver inte känna samma stress att hitta på något till varje pris bara "för att det är fint väder". Utan man kan ta det lugnt och stressa ner.
Man slipper ju faltiskt att få knott och flugor i munnen när man är ute och springer.
Man har fortfarande sthlm-maran och andra roliga lopp framför sig och inte bakom sig, vilket minst sagt motiverar!
Man blir inte lika törstig på långpassen.
Man ska vara skitstolt över sig själv som tränar alla perioder och årstider! Hur kul är det att vara "periodlöpare" egentligen? Att börja flåsa i spåret i början på Maj trots ett långsamt tempo? Näe, tränar man redan nu så kommer man ju kunna njuta ordentligt av sin vältränade kropp i spåret i vår/sommar! ;)
... och därmed kunna springa förbi både den ena och den andra ;)
Så det är inte så tokigt trots allt, att det är den 16:e Februari! Eller vad tycker ni?
måndag 15 februari 2010
4:a veckor med stenålderskost
Idag så firar jag och stenis 4 veckor ;) Att utvärdera hur/om träningen har påverkats är för min del svårt att avgöra eftersom jag hade oturen att åka på en dunderförkylning och magförgiftning under denna fyra-veckors-test-period.
Träningen har därmed inte fungerat så bra pga. detta. Jag drar absolut inga kopplingar mellan min minskade kolhydratkost till att jag varit sjuk. "Alla" är sjuka nu, så ibland så måste man ju även själv drabbas helt enkelt.
För er som är nyfiken på vikten så är det 2.5 kg som jag gått ner på dessa 4:a veckor. Jag vill dock poängtera att min nya kosthållning framförallt är ett sätt för mig att få i mig nyttigheter för att kunna prestera så bra som möjligt i min träning. Samt en förhoppning om att kunna förbli skadefri då jag förra året och året innan haft en hel del problem med skador. Jag är nämligen säker på att kosten har en hel del inverkan på just skador. För snabb återhämtning så är kosten ytterst viktig. Med andra ord, med tanke på att jag haft dessa besvär med skador så är jag villig att prova det mesta, då det förstört så mycket för mig!
Mitt beslut i detta skede är att fortsätta med kosten i fyra veckor till och göra en ny rättvis uppdatering då. Jag ska dock göra vissa justeringar i kosten vilka är följande tre:
1. Skippa mjölk och socker i kaffet på vardagar.
2. Dricka minst 2 l vatten om dagen.
3. prova på att ibland äta riktigt fet yogurt till frukost a´la LCHF-kost.
Ett "snabbmatsalternativ-tips" till er gott folk är att stressiga dagar köpa kallrökt lax och göra en sallad till. Det är superbra om man har ont om tid, är hungrig och vill ha något så fort som möjligt. Även ett bra lunchalternativ att snabbt fixa ordning på jobbet istället för matlåda!
Träningen har därmed inte fungerat så bra pga. detta. Jag drar absolut inga kopplingar mellan min minskade kolhydratkost till att jag varit sjuk. "Alla" är sjuka nu, så ibland så måste man ju även själv drabbas helt enkelt.
För er som är nyfiken på vikten så är det 2.5 kg som jag gått ner på dessa 4:a veckor. Jag vill dock poängtera att min nya kosthållning framförallt är ett sätt för mig att få i mig nyttigheter för att kunna prestera så bra som möjligt i min träning. Samt en förhoppning om att kunna förbli skadefri då jag förra året och året innan haft en hel del problem med skador. Jag är nämligen säker på att kosten har en hel del inverkan på just skador. För snabb återhämtning så är kosten ytterst viktig. Med andra ord, med tanke på att jag haft dessa besvär med skador så är jag villig att prova det mesta, då det förstört så mycket för mig!
Mitt beslut i detta skede är att fortsätta med kosten i fyra veckor till och göra en ny rättvis uppdatering då. Jag ska dock göra vissa justeringar i kosten vilka är följande tre:
1. Skippa mjölk och socker i kaffet på vardagar.
2. Dricka minst 2 l vatten om dagen.
3. prova på att ibland äta riktigt fet yogurt till frukost a´la LCHF-kost.
Ett "snabbmatsalternativ-tips" till er gott folk är att stressiga dagar köpa kallrökt lax och göra en sallad till. Det är superbra om man har ont om tid, är hungrig och vill ha något så fort som möjligt. Även ett bra lunchalternativ att snabbt fixa ordning på jobbet istället för matlåda!
söndag 14 februari 2010
En repa på stan
Jag sitter här nyduschad, nyäten och nysprungen ;) Har precis avverkat en 18 kilometersrunda inne i stan med TSM.
Det var verkligen kämpigt idag. Det första riktiga långpasset sedan jag varit sjuk är troligtvis en förklaring. En annan förklaring är underlaget. Man får kämpa så mycket mer när det ligger massa lössnö och snömodd på gatorna. Avtrampet blir inte så kraftfullt när man glider bakåt hela tiden. Psykiskt sätt så fick jag med andra ord verkligen pusha mig själv hela tiden. Lyssna på musik, prata, tänka på annat osv. Men nu är det avklarat i allafall och det känns verkligen grymt bra! Skönt att vara tillbaka på banan!!!
Det var verkligen kämpigt idag. Det första riktiga långpasset sedan jag varit sjuk är troligtvis en förklaring. En annan förklaring är underlaget. Man får kämpa så mycket mer när det ligger massa lössnö och snömodd på gatorna. Avtrampet blir inte så kraftfullt när man glider bakåt hela tiden. Psykiskt sätt så fick jag med andra ord verkligen pusha mig själv hela tiden. Lyssna på musik, prata, tänka på annat osv. Men nu är det avklarat i allafall och det känns verkligen grymt bra! Skönt att vara tillbaka på banan!!!
fredag 12 februari 2010
torsdag 11 februari 2010
Marathon -08...blod,svett och tårar!
Detta skrev jag efter min första Mara 2008 :) Min andra Mara 2009 kan ni läsa om här!
MIN MARA!
Efter en vår med benhinneinflammation så blev träningsförberedelserna inför Stockholm Maraton 2008 inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag hade smidigt planer enda sedan jag anmälde mig i juli 2007. Jag hade planerat exakt hur jag skulle lägga upp träningen för att klara av ”kraftprovet”. Jag hade läst om andra löpares erfarenheter på nätet, köpt så gott som vartenda nummer av tidningen Runners world, samt sugit i mig massor med löpartips från Anders Szalkai på Marathon.se.
Så blev jag skadad, benhinneinflammation, i mitten av februari. Jag hade aldrig varit skadad tidigare. Jag blev så knäckt och stressad. Detta hade jag verkligen inga planer inför och var det något som jag definitivt inte hade så var det tid. Doktorn bad mig gå ut och gå med stavar och träna spinning. Inget ont om dessa träningsformer men det var ju inte det som jag ville göra! ”Du måste helt enkelt avstå från löpningen ett tag”. All min motivation försvann. Hur i fasiken var det möjligt att jag skulle klara av maran utan mina minst 50 löparkilometer i veckan? Utan dessa förberedelser så skulle det ju aldrig gå, det kändes inget kul alls länge. Min tjejkompis, Santti, som också skulle springa loppet tränade för fullt och jag kände hur jag mer och mer släppte taget och hoppet. I Maj månad så hade jag fortfarande inte kommit tillbaka till löpningen. Alla sa ju att det var så viktigt att vara väl förbered inför en mara, ett måste för att i överhuvudtaget klara av det, så jag tänkte att det såklart var en omöjlighet. Det var för sent!
En dag i början på maj när jag kom hem från jobbet så låg ett stort kuvert på hallmattan, avsändare Stockholm maraton.
Jag slet upp det och texten slog mig rakt i ansiktet ”allt du behöver veta inför sthlm maraton” "Här är ditt start bevis” ”lycka till” ”hämta din nummerlapp ” osv.Jag kände hur det brann till innanför ögonlocken och stack till i magen. Jag tryckte snabbt ner brevet i en låda, jag klarade inte av att läsa mer. En snabb tanke slog mig, ska jag kanske ställa upp ändå? Nej, nej det går ju inte, intalade jag mig och ruskade av mig det lilla hopp som jag trots allt fått fått.
Två veckor innan maraton sprang jag en runda på fem km. Jag kände efter noga i övriga kroppen. Jag kände mig definitivt inte lika stark som tidigare, hade jag inte till och med lite håll? Att springa en första runda efter ett uppehåll på 3 månader kändes inte så bra. Det kanske ska tilläggas att jag inte alternativtränat heller. Promenader med hundarna var det enda aktiva som jag ägnat mig åt under denna tid. Marathon var bara att glömma.
Jag bestämde mig för att försöka dra nytta av mitt avbeställningskydd och gå till läkaren och förklara hur det låg till.
På lördagen, exakt en vecka innan Marathon, så följde jag med en vän för att hjälpa henne att köpa träningskläder. Det var en solig och härlig dag och vi promenerade till Solna centrum. Min kompis hade bestämt sig för att gå ner i vikt och att börja träna. När hon stod där och provade träningsskor så smet jag iväg till löparavdelningen i sportaffären.
Där såg jag dom, ett par jättesnygga löparshorts från Craft, svarta med rosa ränder i sömmarna. Helt perfekta maraton-shorts konstaterade jag. Jag förvånades av mig själv, hade jag inte släppt tankarna på loppet ännu? Vad var detta?? Helt plötsligt och helt oväntat spred sig en känsla i kroppen på mig och jag blev mer och mer övertygad. Näe jag ska fanemej springa maraton i de här shortsen om en vecka tänkte jag. Det får bära eller brista. Jag gick till kassan och betalade. Den kommande veckan gick långsamt och jag kände mig väldigt nervös över mitt nya beslut men fortfarande väldigt bestämd.
Jag laddade på bra med kolhydrater och vätska dagarna innan. Åt lika mycket som en stor karl, Jag tryckte i mig mer trots att magen sa stopp.
Så 14.00 lördagen den 31:a maj så stod jag där ändå i folkmassan och hörde startskottet. Första milen gick bra. Det var ganska trångt och jag kände att jag var tvungen att hålla tillbaka lite på grund av trängseln. Det var nog bara bra att spara på krafterna, jag fick en väldig adrenalinkick i början.
Första vätskekontrollen skippade jag. Det var så skockat med folk och jag hade druckit 2, 5 liter på morgonen så jag kände mig okej utan. Första varvet var det dessutom väldigt svårt att ta sig fram till vätskekontrollerna. Speciellt så kändes det som om man var extra mycket i riskzonen att bli nermejad om man är en liten och kort tjej. En stor man verkade till exempel tycka att det var lättare att springa över mig en runt mig. Jag fick en rejäl knuff framåt. Jag kände mig så arg att jag var nära att sula min dyblöta svamp i bakhuvudet på honom. Jag lovar, hade den inte betytt så mycket för mig så skulle jag aldrig ha tvekat.
Jag kämpade vidare och kände mig faktiskt i oväntat bra form. Jag tror att det var glädjen och upprymdheten i min kropp som hjälpte mig mycket. Efter dryga milen, någonstans vid södermälarstrand höll dock min maratonresa på att få ett abrupt slut. På långt håll såg jag den, dusch-stationen. Med ett leende på läpparna sprang jag genom duschen och lät de kalla strålarna svalka min kropp. Så plötsligt så halkade jag på några våta pappersmuggar på marken. Jag flög fram på asfalten och skrapade upp händer och knän. Blodet rann men vad värre var så kände jag hur min högra fot vrickades till ordentligt. Några andra löpare stannade upp för att se hur det gått. Jag meddelande snabbt att jag var okej. En tår rann längs min kind, detta behövde jag verkligen inte just nu. Haltande, dock fortfarande springandes tog jag mig fram. Jag avlastade högerfoten lite genom att trycka ifrån lite mer med vänster. Efter 10 minuter så lättades smärtan lite och trots att foten fortfarande värkte så tänkte jag inte ens på möjligheten att stanna. Den fanns inte där för mig.
Jag fantiserade under loppet om hur jag sprang in på stadion och inget skulle få låta det förbli enbart en dröm, jag skulle förverkliga den, så var det bara. Människor stod och hejade på överallt. Barn sträckte ut sina små händer för ”high five”.
Förutom den första så stannade jag vid varenda vätskekontroll. Drack ett glas av den rosa sportdrycken och ett glas vatten. Jag doppade min keps i iskallt vatten som jag såg att andra mer rutinerade marathonlöpare gjorde, riktigt skönt. Ibland kändes det som det pirrade i hela huvudet, men jag kan inte avgöra om det berodde på hettan eller på all adrenalin och kicken av hur stort det kändes att springa detta lopp.
När jag kom till västerbron så blev jag positivt överraskad. Detta skulle vara loppets högsta punkt. Jag hade fasat inför denna omtalade bro. Men den var inte alls så farlig, lite lätt lutning visst, men helt klart överkomlig. Många gick, jag sprang. Jag tittade på utsikten, vackert!
Jag blev varvad av vinnaren någonstans i Vasastan. Han flög fram! Jag och tjejen bredvid mig fick ögonkontakt. Hon nickade mot vinnaren och sa till mig att hon tycker att VI, jag och hon, hade en bra fart, jag höll med. Vi båda skrattade och kämpade vidare.
Det dröjde inte så länge nu tills jag kände igen mig lite extra, jag hade sprungit ett varv!
Det var med blandade känslor. Det kändes skönt att hälften var gjort men tanken på att springa lika långt igen, till och med lite längre, kändes lite saftigt. Men aldrig, aldrig att jag skulle ge upp nu, när jag kommit så här långt.
Djurgården, extra- slingan på andra varvet kändes väldigt jobbig. Det var inte alls så mycket folk som hejade på. Jag passade på att gå på en bajja-maja och kissa. Det var lite kö. Jag kände mig stressad. Killarna ställde sig bara vid vägkanten och kissade, snabbt och enkelt. När jag satt där på dass så tog jag fram en dextrosol ur bakfickan att knapra på.
Jag log åt mig själv och undrade vad i fasiken jag höll på med för galenskap.
Så fort jag kom ut på strandvägen så kändes det lättare igen. Jag tror ändå det var psykiskt bra att springa på djurgården för då uppskattade jag verkligen all publik inne i city. Jag insåg vid denna tidpunkt hur glad jag faktiskt var över vätskekontrollerna. För varje gång fick jag lite mer energi. De delade även ut bananer och saltgurkor, jag tryckte i mig i farten, kroppen behövde allt den kunde få.
Vid slottet innan tre mil så såg jag mamma och Anders. De viftade med armarna. Jag blev överlycklig av att se de. Det gav mig helt klart en extra kick. Mamma såg frågande ut och pekade oroligt på mina blodiga ben.
Många andra åskådare tittade också och pekade på mina ben för den delen. Jag kände mig som en riktig fighter.
Jag passerade tre mil, nu började det kännas ordentligt i benen. Hela höftpartiet kändes väldigt stelt. 12 km kvar, ”bara” försökte jag att tänka uppmuntrande. Det var den jobbigaste delen av hela loppet.
Jag passerade 35, 36 km. Jag började känna mig kissnödig igen. Jag hade nog druckit alldeles för mycket. Jag höll utkik efter en Baja-maja, men jag såg ingen alls. Till slut så kunde jag kan inte fokusera på något annat och jag började känna mig en aning desperat. Jag tänkte: Ska jag avbryta maran på grund av att jag är kissnödig efter 36 kilometer(!!!), I DONT THINK SO! Så såg jag en buske. Jag hoppade in bakom den. Nöden har ingen lag. Jag måste medge att det kändes väldigt märkligt att kissa mitt i stan mitt på ljusa dagen men jag kände att jag inte riktigt hade något val. Många löpare passerade mig men ingen såg . Alla tittade rakt fram, fokuserade på målet. Jag tror dock att ingen skulle orka bry sig det minsta vid det här laget.
Det var inte alls långt kvar nu, 6 km. Bara hemifrån och runt sjöarna som jag brukar springa på mina träningspass försökte jag tänka. Men detta känns inte alls ”bara som det.” Varje steg gjorde ont i hela kroppen, Smärta, överallt.
Tillslut började folk äntligen att öka takten och även jag. Jag närmade mig ju till sist ändå Stadion!!! Allt var som en lycklig dimma. Jag rusade in på arenan. Jag sprang varvet runt , läktarna var fulla med åskådare Ett glädjerus spred sig i hela kroppen och jag kan inte minnas att jag någonsin tidigare haft denna känsla. 4.55 blev min tid.
När jag kom ut från målområdet så såg jag hur svullen min högerfot är. Det började dunka i den och jag staplade mig bort mot sjukvårdstälten. Jag tog av mig skon och de tittade på foten. De såg allvarliga ut och uppmanade mig att uppsöka en läkare. Jag kände mig så väldigt svag känslomässigt och sjukvårdarnas blickar och kommentarer fick mig att vilja gråta. Jag hade precis sprungit ett Marathon. Jag ville inte höra att jag borde ha brutit och att detta var allvarligt och dumt! Jag ville inte se de utbyta menande blickar med varann. Jag ville bara få känna mig bäst för en liten stund.
När jag reste mig upp gjorde det dock så ont att jag inte ens kunde stödja den. Det var som att foten försökt samarbeta med mig under hela loppet, men nu var det över, nu gav den upp. Sjukvårdarna lindade ett stort bandage med kyla runt den. Daniel bar mig till tunnelbanan.
En kille som stod och sålde blombuketter tittade på mig med en medlidsam blick och hängde en bukett runt min hals. Han sa att ”jag såg ut att behöva den”.
Väl hemma så försökte jag pilla i mig en pizza men hade konstigt nog ingen hunger. Jag gick och la mig ganska tidigt.
På natten vaknade jag vid fyra- tiden och hade så ont i foten så tårarna sprutade. Jag blev skräckslagen när jag märkte att jag inte kunde stödja foten alls, och klarare inte ens av att ta mig till toaletten själv. En fruktansvärd känsla. Vi åkte in till akuten, där jag fick dropp och Morfin. I sex timmar var vi där. Inget var brutet men jag har fått en rejäl stukning. Sjukvårdpersonalen undrade hur i fasiken jag klarat av maran med denna klump till fot. De sa att dem inte kunde bestämma sig för om de var imponerade eller om de tyckte att det bara var dumt. När jag kom hem från sjukhuset så spydde jag, troligtvis morfinet som blev lite för starkt för min utpumpande kropp. Jag kände mig redan så svag och det var definitivt inte rätt dag att spy på. Jag hade ju redan ont i typ varenda muskel så det kändes som att det räckte.
Nu är det två dagar sedan Marathon, och jag måste gå på kryckor och får inte springa på sex till åtta veckor. Men... faktiskt... det var värt det! Jag har klarat av att springa maraton!! Jag har förverkligat min dröm!! En otrolig spark för självkänslan och jag är så STOLT över mig själv! Och vet ni vad, jag sitter redan och planerar inför maraton 2009!!
MIN MARA!
Efter en vår med benhinneinflammation så blev träningsförberedelserna inför Stockholm Maraton 2008 inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag hade smidigt planer enda sedan jag anmälde mig i juli 2007. Jag hade planerat exakt hur jag skulle lägga upp träningen för att klara av ”kraftprovet”. Jag hade läst om andra löpares erfarenheter på nätet, köpt så gott som vartenda nummer av tidningen Runners world, samt sugit i mig massor med löpartips från Anders Szalkai på Marathon.se.
Så blev jag skadad, benhinneinflammation, i mitten av februari. Jag hade aldrig varit skadad tidigare. Jag blev så knäckt och stressad. Detta hade jag verkligen inga planer inför och var det något som jag definitivt inte hade så var det tid. Doktorn bad mig gå ut och gå med stavar och träna spinning. Inget ont om dessa träningsformer men det var ju inte det som jag ville göra! ”Du måste helt enkelt avstå från löpningen ett tag”. All min motivation försvann. Hur i fasiken var det möjligt att jag skulle klara av maran utan mina minst 50 löparkilometer i veckan? Utan dessa förberedelser så skulle det ju aldrig gå, det kändes inget kul alls länge. Min tjejkompis, Santti, som också skulle springa loppet tränade för fullt och jag kände hur jag mer och mer släppte taget och hoppet. I Maj månad så hade jag fortfarande inte kommit tillbaka till löpningen. Alla sa ju att det var så viktigt att vara väl förbered inför en mara, ett måste för att i överhuvudtaget klara av det, så jag tänkte att det såklart var en omöjlighet. Det var för sent!
En dag i början på maj när jag kom hem från jobbet så låg ett stort kuvert på hallmattan, avsändare Stockholm maraton.
Jag slet upp det och texten slog mig rakt i ansiktet ”allt du behöver veta inför sthlm maraton” "Här är ditt start bevis” ”lycka till” ”hämta din nummerlapp ” osv.Jag kände hur det brann till innanför ögonlocken och stack till i magen. Jag tryckte snabbt ner brevet i en låda, jag klarade inte av att läsa mer. En snabb tanke slog mig, ska jag kanske ställa upp ändå? Nej, nej det går ju inte, intalade jag mig och ruskade av mig det lilla hopp som jag trots allt fått fått.
Två veckor innan maraton sprang jag en runda på fem km. Jag kände efter noga i övriga kroppen. Jag kände mig definitivt inte lika stark som tidigare, hade jag inte till och med lite håll? Att springa en första runda efter ett uppehåll på 3 månader kändes inte så bra. Det kanske ska tilläggas att jag inte alternativtränat heller. Promenader med hundarna var det enda aktiva som jag ägnat mig åt under denna tid. Marathon var bara att glömma.
Jag bestämde mig för att försöka dra nytta av mitt avbeställningskydd och gå till läkaren och förklara hur det låg till.
På lördagen, exakt en vecka innan Marathon, så följde jag med en vän för att hjälpa henne att köpa träningskläder. Det var en solig och härlig dag och vi promenerade till Solna centrum. Min kompis hade bestämt sig för att gå ner i vikt och att börja träna. När hon stod där och provade träningsskor så smet jag iväg till löparavdelningen i sportaffären.
Där såg jag dom, ett par jättesnygga löparshorts från Craft, svarta med rosa ränder i sömmarna. Helt perfekta maraton-shorts konstaterade jag. Jag förvånades av mig själv, hade jag inte släppt tankarna på loppet ännu? Vad var detta?? Helt plötsligt och helt oväntat spred sig en känsla i kroppen på mig och jag blev mer och mer övertygad. Näe jag ska fanemej springa maraton i de här shortsen om en vecka tänkte jag. Det får bära eller brista. Jag gick till kassan och betalade. Den kommande veckan gick långsamt och jag kände mig väldigt nervös över mitt nya beslut men fortfarande väldigt bestämd.
Jag laddade på bra med kolhydrater och vätska dagarna innan. Åt lika mycket som en stor karl, Jag tryckte i mig mer trots att magen sa stopp.
Så 14.00 lördagen den 31:a maj så stod jag där ändå i folkmassan och hörde startskottet. Första milen gick bra. Det var ganska trångt och jag kände att jag var tvungen att hålla tillbaka lite på grund av trängseln. Det var nog bara bra att spara på krafterna, jag fick en väldig adrenalinkick i början.
Första vätskekontrollen skippade jag. Det var så skockat med folk och jag hade druckit 2, 5 liter på morgonen så jag kände mig okej utan. Första varvet var det dessutom väldigt svårt att ta sig fram till vätskekontrollerna. Speciellt så kändes det som om man var extra mycket i riskzonen att bli nermejad om man är en liten och kort tjej. En stor man verkade till exempel tycka att det var lättare att springa över mig en runt mig. Jag fick en rejäl knuff framåt. Jag kände mig så arg att jag var nära att sula min dyblöta svamp i bakhuvudet på honom. Jag lovar, hade den inte betytt så mycket för mig så skulle jag aldrig ha tvekat.
Jag kämpade vidare och kände mig faktiskt i oväntat bra form. Jag tror att det var glädjen och upprymdheten i min kropp som hjälpte mig mycket. Efter dryga milen, någonstans vid södermälarstrand höll dock min maratonresa på att få ett abrupt slut. På långt håll såg jag den, dusch-stationen. Med ett leende på läpparna sprang jag genom duschen och lät de kalla strålarna svalka min kropp. Så plötsligt så halkade jag på några våta pappersmuggar på marken. Jag flög fram på asfalten och skrapade upp händer och knän. Blodet rann men vad värre var så kände jag hur min högra fot vrickades till ordentligt. Några andra löpare stannade upp för att se hur det gått. Jag meddelande snabbt att jag var okej. En tår rann längs min kind, detta behövde jag verkligen inte just nu. Haltande, dock fortfarande springandes tog jag mig fram. Jag avlastade högerfoten lite genom att trycka ifrån lite mer med vänster. Efter 10 minuter så lättades smärtan lite och trots att foten fortfarande värkte så tänkte jag inte ens på möjligheten att stanna. Den fanns inte där för mig.
Jag fantiserade under loppet om hur jag sprang in på stadion och inget skulle få låta det förbli enbart en dröm, jag skulle förverkliga den, så var det bara. Människor stod och hejade på överallt. Barn sträckte ut sina små händer för ”high five”.
Förutom den första så stannade jag vid varenda vätskekontroll. Drack ett glas av den rosa sportdrycken och ett glas vatten. Jag doppade min keps i iskallt vatten som jag såg att andra mer rutinerade marathonlöpare gjorde, riktigt skönt. Ibland kändes det som det pirrade i hela huvudet, men jag kan inte avgöra om det berodde på hettan eller på all adrenalin och kicken av hur stort det kändes att springa detta lopp.
När jag kom till västerbron så blev jag positivt överraskad. Detta skulle vara loppets högsta punkt. Jag hade fasat inför denna omtalade bro. Men den var inte alls så farlig, lite lätt lutning visst, men helt klart överkomlig. Många gick, jag sprang. Jag tittade på utsikten, vackert!
Jag blev varvad av vinnaren någonstans i Vasastan. Han flög fram! Jag och tjejen bredvid mig fick ögonkontakt. Hon nickade mot vinnaren och sa till mig att hon tycker att VI, jag och hon, hade en bra fart, jag höll med. Vi båda skrattade och kämpade vidare.
Det dröjde inte så länge nu tills jag kände igen mig lite extra, jag hade sprungit ett varv!
Det var med blandade känslor. Det kändes skönt att hälften var gjort men tanken på att springa lika långt igen, till och med lite längre, kändes lite saftigt. Men aldrig, aldrig att jag skulle ge upp nu, när jag kommit så här långt.
Djurgården, extra- slingan på andra varvet kändes väldigt jobbig. Det var inte alls så mycket folk som hejade på. Jag passade på att gå på en bajja-maja och kissa. Det var lite kö. Jag kände mig stressad. Killarna ställde sig bara vid vägkanten och kissade, snabbt och enkelt. När jag satt där på dass så tog jag fram en dextrosol ur bakfickan att knapra på.
Jag log åt mig själv och undrade vad i fasiken jag höll på med för galenskap.
Så fort jag kom ut på strandvägen så kändes det lättare igen. Jag tror ändå det var psykiskt bra att springa på djurgården för då uppskattade jag verkligen all publik inne i city. Jag insåg vid denna tidpunkt hur glad jag faktiskt var över vätskekontrollerna. För varje gång fick jag lite mer energi. De delade även ut bananer och saltgurkor, jag tryckte i mig i farten, kroppen behövde allt den kunde få.
Vid slottet innan tre mil så såg jag mamma och Anders. De viftade med armarna. Jag blev överlycklig av att se de. Det gav mig helt klart en extra kick. Mamma såg frågande ut och pekade oroligt på mina blodiga ben.
Många andra åskådare tittade också och pekade på mina ben för den delen. Jag kände mig som en riktig fighter.
Jag passerade tre mil, nu började det kännas ordentligt i benen. Hela höftpartiet kändes väldigt stelt. 12 km kvar, ”bara” försökte jag att tänka uppmuntrande. Det var den jobbigaste delen av hela loppet.
Jag passerade 35, 36 km. Jag började känna mig kissnödig igen. Jag hade nog druckit alldeles för mycket. Jag höll utkik efter en Baja-maja, men jag såg ingen alls. Till slut så kunde jag kan inte fokusera på något annat och jag började känna mig en aning desperat. Jag tänkte: Ska jag avbryta maran på grund av att jag är kissnödig efter 36 kilometer(!!!), I DONT THINK SO! Så såg jag en buske. Jag hoppade in bakom den. Nöden har ingen lag. Jag måste medge att det kändes väldigt märkligt att kissa mitt i stan mitt på ljusa dagen men jag kände att jag inte riktigt hade något val. Många löpare passerade mig men ingen såg . Alla tittade rakt fram, fokuserade på målet. Jag tror dock att ingen skulle orka bry sig det minsta vid det här laget.
Det var inte alls långt kvar nu, 6 km. Bara hemifrån och runt sjöarna som jag brukar springa på mina träningspass försökte jag tänka. Men detta känns inte alls ”bara som det.” Varje steg gjorde ont i hela kroppen, Smärta, överallt.
Tillslut började folk äntligen att öka takten och även jag. Jag närmade mig ju till sist ändå Stadion!!! Allt var som en lycklig dimma. Jag rusade in på arenan. Jag sprang varvet runt , läktarna var fulla med åskådare Ett glädjerus spred sig i hela kroppen och jag kan inte minnas att jag någonsin tidigare haft denna känsla. 4.55 blev min tid.
När jag kom ut från målområdet så såg jag hur svullen min högerfot är. Det började dunka i den och jag staplade mig bort mot sjukvårdstälten. Jag tog av mig skon och de tittade på foten. De såg allvarliga ut och uppmanade mig att uppsöka en läkare. Jag kände mig så väldigt svag känslomässigt och sjukvårdarnas blickar och kommentarer fick mig att vilja gråta. Jag hade precis sprungit ett Marathon. Jag ville inte höra att jag borde ha brutit och att detta var allvarligt och dumt! Jag ville inte se de utbyta menande blickar med varann. Jag ville bara få känna mig bäst för en liten stund.
När jag reste mig upp gjorde det dock så ont att jag inte ens kunde stödja den. Det var som att foten försökt samarbeta med mig under hela loppet, men nu var det över, nu gav den upp. Sjukvårdarna lindade ett stort bandage med kyla runt den. Daniel bar mig till tunnelbanan.
En kille som stod och sålde blombuketter tittade på mig med en medlidsam blick och hängde en bukett runt min hals. Han sa att ”jag såg ut att behöva den”.
Väl hemma så försökte jag pilla i mig en pizza men hade konstigt nog ingen hunger. Jag gick och la mig ganska tidigt.
På natten vaknade jag vid fyra- tiden och hade så ont i foten så tårarna sprutade. Jag blev skräckslagen när jag märkte att jag inte kunde stödja foten alls, och klarare inte ens av att ta mig till toaletten själv. En fruktansvärd känsla. Vi åkte in till akuten, där jag fick dropp och Morfin. I sex timmar var vi där. Inget var brutet men jag har fått en rejäl stukning. Sjukvårdpersonalen undrade hur i fasiken jag klarat av maran med denna klump till fot. De sa att dem inte kunde bestämma sig för om de var imponerade eller om de tyckte att det bara var dumt. När jag kom hem från sjukhuset så spydde jag, troligtvis morfinet som blev lite för starkt för min utpumpande kropp. Jag kände mig redan så svag och det var definitivt inte rätt dag att spy på. Jag hade ju redan ont i typ varenda muskel så det kändes som att det räckte.
Nu är det två dagar sedan Marathon, och jag måste gå på kryckor och får inte springa på sex till åtta veckor. Men... faktiskt... det var värt det! Jag har klarat av att springa maraton!! Jag har förverkligat min dröm!! En otrolig spark för självkänslan och jag är så STOLT över mig själv! Och vet ni vad, jag sitter redan och planerar inför maraton 2009!!
TORSDAG
Jag har haft en del att stå i, jag har jobbat tisdag och onsdag och pluggat ganska mycket på övrig tid. Igår kväll var jag i och för sig i simhallen också och körde lite intervall-simning, riktigt skönt! Idag så har jag varit i skolan på förmiddagen. Efter lunchen som jag åt när jag kom hem så tog jag och hundarna en powernap på typ en timme, det var riktigt skönt. När alarmet ringde så var det dags för löpning. Vid Solna station så mötte jag upp Michel och en annan jobbarkompis Gulfaz, som sprang med oss för första gången. Totalt så blev det ca. 13 km för mig idag, vilket jag är nöjd med! Det var väldigt kallt ute, och jag hade klätt mig lite för tunt, men det vara en härlig runda ändå!
måndag 8 februari 2010
Så jäkla nöjd
I eftermiddag så har jag först sprungit 11 kilometer med Michel, en riktigt härlig runda! Jag köpte ett par benvärmare idag som jag hade över löpartightsen som var supersköna. Jag är extra försiktig med mina underben i kylan och har därför givetvis även alltid kompresationsstrumpor på mig när det är kallt ute. Med benvärmarna dessutom så kändes allt ändå bättre! Varmt och skönt! :)
Efter löparrundan så svirade jag om till gymkläder och drog till SATS och körde ett mag och ryggpass. Det var visst öppet hus där så det var på tok för mycket folk men det gjorde inte mig sååå mycket. Är nämligen så GRYMT NÖJD över att vara tillbaka på banan igen!! :)
söndag 7 februari 2010
Återhämtningsmellis
Vet ni vad? Jag har precis stretchat till lugna favoriter och sitter nu med en skål frukt&bär-sallad och återhämtar mig från en 6-kilometersrunda! :):):) Jag hade tänkt att vila idag trots att jag känner mig mycket bättre. Men när jag satt försjunken i skolböckerna och såg solstrålarna som sipprade in i lägenheten, hörde smält is som droppade på fönsterbläcket så beslutade jag mig för att en Extra-vilo-dag kändes rätt menlöst. Jag kände mig ju frisk i kroppen det är bara hostan som inte riktigt givit med sig. Det blev 6 km ren lycka. Nu är jag tillbaka taggad till 1000:):):)
lördag 6 februari 2010
Nu ska här planeras!
Jag fick tag på en kalender igår, men det var väldigt utplockat. Det fanns med andra ord inte många modeller att välja på. Jag ville ha sid-upplägget som den ovan, väldigt viktigt, så som tur var fanns det en sådan:) Den hade kostat 298 men nu var den på REA och jag fick den för ynka 89 kr. Ibland är det helt enkelt för en gångs skull bra att vara ute i sista sekund:).
Nu ska här planeras träning! Det är inte så att jag har svårt att få till träningen i vardagen, den finns alltid inplanerad så väl medvetet som undermedvetet. Löpningen känns just nu lika naturlig för mig som att jag borstar tänderna morgon som kväll!
Det som jag behöver strukturera är kontinuiteten i löpskolning, intervall- pass och styrketräning. Det är sådant som jag måste få in varje vecka för att få resultat! Styrketräningen tror jag kan bli rolig trots att det är den som jag drar mig mest för. Jag måste lära mig att hitta det positiva i styrkepassen för jag är ju säker på att man blir en bättre löpare om man lägger ner lite tid på just styrkepass!
torsdag 4 februari 2010
JONAS COLTING!
Kolhydratbluffen
Till alla som känner sig skeptiska till att inte äta massa pasta vid hård träning, så måste jag rekommendera den här artikeln med ingen mindre än världstriathleten Jonas Colting! Hans bakgrund (och magrutor) får i alla fall mig att minst sagt övertygas! ;)
(Lånad bild kostdoktorn.se)
Till alla som känner sig skeptiska till att inte äta massa pasta vid hård träning, så måste jag rekommendera den här artikeln med ingen mindre än världstriathleten Jonas Colting! Hans bakgrund (och magrutor) får i alla fall mig att minst sagt övertygas! ;)
(Lånad bild kostdoktorn.se)
onsdag 3 februari 2010
Orkar du verkligen allt det där?
Det frågade Daniel när han förvånat spanade in min frukost.
3 ägg, ett halvt paket frysta bär, en kiwi, en banan och en apelsin. Daniel är till skillnad från mig ingen "frukost-människa". Så klart att jag orkar! Den här frukosten tillsammans med en kopp te och en tidning är enligt mig helt enkelt en toppenstart på dagen!
Visst är det mycket, det är precis det som är så fantastiskt med stenålderskosten! Man får i sig massa vitaminer och en högre proteinhalt, (vilket ökar förbränningen) samtidigt som man håller sig mätt längre!
måndag 1 februari 2010
5 km
Sprang 5 km i jättelugnt tempo. Jag har fortfarande lite ont i halsen men det är inte värre nu efter löpturen så det känns lugnt:) Hoppas att det går över helt snart! Jag är nöjd över att ha varit ute även om distansen var väldigt kort.
Natti natti!
Natti natti!
Komma igen
Förra veckan vill jag inte ens tänka på. Vad tråkigt det är att vara sjuk! Hatar att bara "dega" runt hemma och sitta i soffan..TRÅKIGT! Vill pressa kroppen , få upp pulsen, känna hjärtat banka snabbt, sen efteråt så sitter jag gärna i soffan;)
Nu ska jag snart kila iväg på ett extremt lugnt pass och se hur kroppen svarar. Lite ont i halsen har jag men ska verkligen ta det jätte jätte lugnt! Det spelar ingen roll hur många som springer om mig i dag, inget kommer få mig att ryckas med :)....hoppas jag ;)
Nu ska jag snart kila iväg på ett extremt lugnt pass och se hur kroppen svarar. Lite ont i halsen har jag men ska verkligen ta det jätte jätte lugnt! Det spelar ingen roll hur många som springer om mig i dag, inget kommer få mig att ryckas med :)....hoppas jag ;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
