I morse vaknade jag och kände mig svullen och "igentäppt" i halsen. Inte så där som man kan inbilla sig innan ett lopp, detta var på riktigt. Jag kände mig skitförbannad hela morgon med offerkoftan på. Maximal otur konstaterade jag. Jag som känner mig ovanligt stark nu efter mitt "träningrace" under spanien- semestern. Kunde jag inte få rida lite på den vågen ett tag?
Hur som helst, jag hade ju ställt in mig på att springa så varför lägga sig platt på en gång tänkte jag? Och när mamma ringde vid 10-tiden och otåligt undrade när vi skulle ses så fanns det inga tvivel kvar. I värsta fall får jag väl gå tänkte jag förnuftigt, trots att jag någonstans därinne visste att det scenariot troligtvis aldrig skulle inträffa. På pendeln var det fullt med tjejer med nummerlapparna på. Mamma var en aning tävlings-nervig och oroade sig alldeles för mycket för min hals. "Inte nog med att jag ska springa loppet, nu ska jag oroa mig över dig också. Det är jättefarligt att springa och pressa sig själv med en infektion i kroppen" Jag kontrade med att det troligtvis skulle ge henne en supertid då hon skulle försöka springa i kapp mig och då se om jag låg vid "vägkanten" någonstans ;) (jag startade i en tidigare startgrupp) Ingen uppskattad kontring ;) Efter en låååång toa kö så var det bara en kvart kvar till start och jag begav mig till startfållan som redan hade fyllts på rejält. Vi värmde upp med sats och jag var konstigt nog knappt nervös. Jag brukar vara överladdad med adrenalin i vanliga fall. Jag hade en rätt skön "jag- tar- det- som- det- kommer- känsla". De tre första kilometrarna så var det som stockat. Fullt med folk och massor med "sick-sackning". Maktlös är ett rätt bra beskrivande ord för den delen av loppet. 14 minuter efter 3 km. En kvinna fräste åt mig att inte "trängas" . Kan man trängas i en löpartävling tänkte jag frågande och sprang vidare. Efter halva loppet så fanns det gott om plats att dra ut på steget och hålla sitt egna tempo utan störmoment. Stora luckor hade till och med bildats. Det var fantastiskt och jag hade ett härligt flyt i kroppen. Min tid idag blev 47:46. Jag är nöjd för jag har ju faktiskt Persat idag. Nu hela dagen så har jag dock legat nerbäddad i soffan med en bok. Halsont, förkyld och frussen, men ändå med upprymda tankar om framtida utmaningar. Som vanligt efter lopp så får jag ett "mer-begär", jag vill snart igen, det är sååå härligt med lopp!
/Lina
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
GRATTIS till pers.! Nästan 1 min. snabbare än på Milspåret, på en långsammre och trångare bana. Dessutom lite krasslig. Det lovar gott för Hässelbyloppet där du kapar minst 1-1.30 min. till:-)
/Kalle.
Ps. 14 min. på 3 km. fast det var så trångt i början är ju jättebra! Det motsvarar en sluttid på 46.40 min. Ds.
Tack kalle! Ja jag satsar på en bättre tid på hässelbyloppet, det har varit tanken hela tiden, gillade banan förra året, och nu får man ju dessutom netto-tid! :) Visst 14 min på 3 km är bra, men vet du hur mycket jag gav för den tiden, all min kraft.. Tar grymt mkt att sicksacka och "trängas" med folk ;)
Lina
Skicka en kommentar