Berlin marathon 2013! PB, 3:17:34!!

Ett PB och en bra känsla loppet igenom!!  Glad!!

God natt

Tävlinggrejerna ligger redo för morgondagen, pastan är uppäten och likaså glassen som jag idag fått höra är en perfekt uppladdning! Inte mig emot! :-) Vaden har känts bra idag och jag startar i morgon och hoppas att det onda var något tillfälligt som nu har tagit sin kosa och dragit med inga planer på att återvända. Med skräckblandad förtjusning ser jag rätt mycket framemot i morgon. Jag oroar mig inte så mycket över "måltiden" just nu utan mer att för att det ska bli jobbigt eller att jag ska få kramp. Hoppas att det ska bli en kul och härlig upplevelse och helst inte mer än småjobbig:-)

Nu måste jag sova! Ska upp vid 6 halv 7! Tidigt! :-(

Tillbaka i mysberlin!!

Tack för alla underbart fina kommentarer om mitt bloggande!!

Det gav mig massa energi, ni är så snälla som tar er tid att kommentera, det gör mig så glad! Jag börjar känna mig blogginspirerad igen! :-) Vi landade förövrigt i Berlin igår kväll.

Efter en dubbeldäckartur och lite tunnelbana mötte vi upp de som vi hyr den coolaste lyan ever av. Där sov vi sedan gott på en tempurmadrass som formade sig perfekt efter kroppen! (Läs:måste ha i nya lyan hemma)

Nu har vi avnjutit en fantastisk frukostbuffe och sitter och sörplar på en varsin kaffe på Buckan i Sony center!:-) Vi ska snart bege oss till löparmässan och sedan kanske det blir lite shopping på det! Gött som attan!

Berlin är definitivt en av mina favoritstäder! Med betoning på definitivt! Löpningen är i hemlis nästan en bortförklaring för att ha en anledning att åka hit;-) 

Hej då jobbet! Nu pick o pack mot Arlanda!

Hej...

Det går inte att blunda för det längre.
Den tidigare i stort sett dagliga uppdateringen här på bloggen är inte densamma.
Jag känner mig lite sorgsen när jag konstaterar detta, och jag kan sakna det.
Det som jag saknar allra mest är när jag upplevde en känsla av flow; när jag funderade på något och lät fingrarna bli en omedelbar länk mellan mina tankar och tangentbordet.
Jag gillade när det som jag skrev fick mig att reflektera över saker lite extra. När jag stannade upp och tillät mig själv att ägna lite extra tid åt just de tankarna och ge de utrymmet till att spinna vidare. Det gillade jag och jag gillar att skriva. Det har jag alltid tyckt om! Jag tyckte det var roligt med responsen från er läsare. Jag blev glad när bloggen betytt något för någon annan, då kändes det värdefullt och viktigt. Jag blev och blir peppad av alla positiva tillrop och kommentarer efter ett lyckat lopp och alla lyckoönskningar inför. Jag blev glad och tacksam när ni hörde av er när träningen kändes motig eller när jag fick ont någonstans.

På senaste tiden har bloggen fått ta ett steg tillbaka och det har sina förklaringar. Det har en hänt en del roliga saker (som ny lya och nytt jobb) men även mycket tråkiga saker och det är klart att allt som händer i ens liv påverkar en på olika sett.
Jag har på grund av annat inte haft samma energi som tidigare.
Bloggen började då kännas kravfylld. Det precis som mycket annat kändes mer som ett "måste" än som någonting givande, som tidigare. Inspirationen försvann, att fota kändes tråkigt och jag började känna mig lite smått likgiltig inför VIP-inbjudningar till olika release-partyn som ramlade in i inboxen.
Mailboxen fylldes dessutom av fler och fler obesvarade mail från läsare som ville ha hjälp att lägga upp sin träning, som jag ville svara på och ge mycket tid, men som inte riktigt hanns med.
Jag kände just då under sommaren att jag inte kunde leva upp till allt detta och kände stress och lite dåligt samvete när jag hade flera obesvarade mail på hög.
Jag kände att jag behövde en bloggpaus och tänkte att jag ju kunde komma tillbaka när jag hade ork, inspiration och något vettigt att säga.
Jag har tänkt en del på bloggandet under denna period. Jag har funderat på vad jag vill.
Särkillt nu på slutet.
Jag har kommit fram till att jag nog inte vill överge bloggen trots allt, att jag saknar den och att jag börjar känna inspiration igen. Det är höst och jag ser framemot att sitta med en kopp te på kvällen och reflektera över allt och inget på bloggen.
I slutet av november flyttar vi till vår nya lägenhet. Det i sig kommer att underlätta mycket i min vardag. Från där vi bor tillfälligt just nu är det rätt krångligt att ta sig till  mitt jobb...och till gymmet också för den delen :)

Okej, hursomhelst, jag tror att jag kan säga att jag kommer att synas lite mer här igen. Kanske inte lika mycket som förr. (läs.vill inte lova för mycket) Men  MER, det är planen.
I morgon åker vi till Berlin. Tanken var att jag skulle springa Berlin marathon på söndag. Jag har dock haft ont i en vad i ett par dagar...och det börjar kännas ganska mörkt. 
Har det inte gått över i morgon så blir det nog ingen start för mig.
Härligt att Berlin är en sån skön stad att hänga i ändå, både med eller utan ett marathon i sikte!

Foto: Älskar den här bilden från Berlin marathon 2012

Hoppas några av er har haft tålamodet att kika in här ibland trots det sporadiska uppdaterandet! Jag hoppas att ni förstår att era kommentarer och allt pepp gör mig glad!

I Form-loppet 2013

Igår sprang jag iform-loppet.
Ett lopp i Sundbyberg. Det var första gången som jag sprang detta lopp då jag har varit bortrest tidigare år. Banan var 5 km och man sprang två varv runt banan.
Ett stort plus för mig var såklart att loppet gick av stapeln i Sundbyberg där jag ju bor.
Lugnt och stillsamt låg jag och vilade i sängen in i det sista. Det var skönt att slippa springa runt på ett startområde och invänta starten. Lugnt och sansat kunde jag ladda. Ingen stress.

 Ungefär 20 minuter innan start begav jag mig ut och påbörjade min uppvärmning. Först genom att gå raskt för att sedan springa och köra ett par fartstegringar för att förbereda kroppen. Strax innan start var jag på plats. Startskottet brändes av ett par minuter senare än vad det var tänkt och jag joggade lite på stället och höll mig varm tills vi backade in bakom startlinjen. Spänningen låg i luften. Jag hade tidigare känt mig småsliten efter ett rätt tufft spinningpass som jag hade kört på fredagskvällen och jag hade känt mig stel i högra vadmuskeln. Efter uppvärmningen hade det stela släppt och jag kände mig lugn och fokuserade noga på att få in en bra känsla innan start.  Jag drog några djupa andetag, fyllde lungorna med mycket syre och började känna mig lite sugen på tempo.

Bild från iforms facebook-sida.

 När startskottet gick hann jag springa en ganska kort bit innan jag sneglade på klockan. Det gör jag alltid vid starten då det annars är lätt att ryckas med i andras tempo.
 Jag påminde mig själv om att de första 2 kilometrarna handlar om att "komma in i loppet", hitta en rytm som känns bra och vänja kroppen vid tempot

Inte köra för hårt men ändå våga pressa. Det är en skör balanstråd det där.
Jag hamnade som trea nästan på en gång.
Strax innan två kilometrar ser jag plötsligt hur ettan har fortsatt förbi på ett ställe där hon borde ha svängt höger. Funktionären missade att visa henne vart hon skulle svänga. Tjejen som ligger tvåa ser detta och ropar på henne och hon vänder.
 Jag tyckte så synd om henne. Att springa fel under ett lopp är det sista man vill. Förutom att man förlorar massa dyrbar tid så kan ju detta även påverka ens fokus.
 Hon såg dock så otroligt stark ut och jag skrek det till henne och "att hon skulle fixa första-placeringen ändå"! Med starka steg knappade hon mycket riktigt in på tjejen som nu låg först och återfick ganska snart sin position.
 Det blev ganska stora glapp mellan oss tre i täten och det kändes även som om det var långt bak till fyran. Jag brukar känna att jag får energi när jag har någon att hålla jämna steg med och det kändes tungt att "ligga själv".
Snart kom jag ut på gräset och hade kört mitt första varv. När jag sprang på gräset och hade passerat 5 km kom mjölksyran som en blixt från klar himmel. Benen kändes plötsligt svaga och det kändes som om "bensinen hade tagit slut".
 Jag fick fajtas mot tankar som försökte övertyga mig om att det inte alls kändes bra i kroppen.
 Att det var något som inte stod rätt till.
Att det inte var min dag.
Att jag kanske skulle få håll snart eller må illa.
Att andningen var fööör ansträngd.
Att jag hade gått ut för hårt.
Ja, dessa tankar for genom huvudet. En annan del inom mig motarbetade dessa tankar. Ett litet krig pågick inne i huvudet kan man säga. " Tror du att det är en dans på rosor att pressa sig igenom 10 km? Tänker du verkligen att det borde kännas så fantastiskt bra?"
 De brottades ett tag, de positiva och negativa tankarna.
 Jag malde på och vid 7 km började jag återfå löparglädjen. Nu var det dags för sluttampen. 3000 meter, det är ju inte så långt. Benen kämpade och jag började få upp stegfrekvensen igen. Det var rätt härliga kilometrar. Den sista kilometern under ett milslopp är den ljuvligaste.
Jag spurtade allt jag hade de sista 10 metrarna innan jag korsade mållinjen.
 Jag mottog den välfyllda goodiebagen och mötte mina,"supportrar", Anders, mamma, Birgitta, Lotte och min bästa vän Sofia och hennes lilla Alma! HELT underbart!
 Jag drack kokusvatten och pustade ut.
Tiden hade jag knappt koll på.
Jag hade glömt att stänga av klockan.
Anders sa att jag hade sprungit bättre än på tjejmilen veckan innan. Då kände jag mig nöjd.
 Efter en stund var det dags att stiga upp på scenen för prisutdelning.

Bild från iforms facebook-sida

Vi "topp-tre" vann ett presentkort till ett varsitt löparset från newline. Jag bytte några ord med ettan och tvåan. Ettan, Susanne, berättade att hon återupptagit löpningen för något år sedan och nu gör hon dessa makalösa tider! Riktigt imponerande!
På kvällen åt vi hemma hos mamma och Anders och på kvällen kunde jag knappt varva ner! VILKEN DAG! Lopp må ta energi men det ger banne mig det dubbla tillbaka. :)

Pallplats!!!

Kom på tredje plats på iformloppet idag, 10 km med tiden 41:51. Mer om loppet skriver jag i morgon!! :-) 

Tjejmilen 2013; 42:00 blankt, placering 47.

Igår var det som sagt äntligen dags för årets upplaga utav tjejmilen.
Tjejmilen är speciellt för mig, just för att det känns som om det är mitt och mammas lopp.
Vi har gjort det till en "mor-och-dotter-grej". Varje år går vi på mässan dagen innan och laddar tillsammans. Det är roligt och mysigt. Vi brukar pendla mellan att vara nervösa till att tänka att det inte spelar så stor roll vad tiden blir. Innerst inne vill vi båda persa på tjejmilen :)  Mamma brukar persa, varje år. För egen del kändes 40:43 som en svår nöt att knäcka och jag tänkte att allt under 43 minuter skulle kännas grymt. Fast ibland for tanken iväg "tänk-om-tanken". Att persa vore ju såklart SÅ roligt.  I år var det faktiskt osäkert om mamma skulle springa loppet, då hon inte kände sig i form, men dagen innan tog hon beslutet att vara med. Jag blev såklart jätteglad! En tjejmil utan mammsen skulle inte vara den samma. Jag sov över hos mamma och Anders och på morgonen åt vi en god frukost och fifflade med en den ena saken och en den andra. Vi åt frukost på balkongen. Det är det bland det bästa jag vet. Solen strålade och himlen var klarblå.Tillslut var vi på plats på gärdet bland tusentals andra tjejer. stämningen var på topp och jag och mamma softade och fick ett par skrattanfall i gräset.

Foto: Den här bilden gapskrattade jag och mamma åt, ser höggravid ut?!

Jag förstod ganska snart att det skulle bli hett idag men jag anade inte riktigt huuuur hett som det skulle bli. Helt ärligt, det var högsommarvärme! Hösten som jag sagt "hej" till för en vecka sedan när jag klev av planet i Sverige var som bortblåst! Härligt såklart men dock inte ett ultimat löparväder.

Eftersom jag blivit seedad i år som tävlingslöpare fick jag i lugn och ro värma upp framför startlinjen. En sådan skön uppvärmning har jag aldrig någonsin varit med om. Ingen trängsel, blå himmel och bra musik i bakgrunden! Det var nog det bästa "löparögonblicket" den dagen! Efter en kvarts uppvärmning fick jag tillsammans med de andra backa bakåt och ställa upp oss bakom startlinjen. Jag stod på andra raden och bytte ett par ord med en trevlig triathlet. Jag vände mitt huvud bakåt vid ett tillfälle innan start och det var lite av en overklighetskänsla när man  såg alla tusentals taggade tjejer. Jag kunde inte undvika att tänka på vad som skulle hända om jag av någon anledning skulle ramla efter startskottet. Jag tänkte på gnuerna i lejonkungen. Jag valde dock att droppa den tanken rätt fort.
Tävlingsarrangören skulle snart ta bort plastavspärrningen och var ytterst tydlig med att klargöra att alla skulle stå kvar. Tur det, spänningen i luften var total! Alla var på helspänn. Man hörde hur många drog djupa andetag och var helfokuserade med ett finger redo på gpsklockan! Pang sa det och vi drog i väg. Trots att jag hade startat långt fram denna gång så blev jag omsprungen av många de första 100 metrarna. Så sedan kändes det trångt. De första tre kilometrarna så var jag dock allmänt hoppfull. Jag höll en bra fart och var vid gott mod.

Detta skulle gå bra jag kände mig positiv.
Sakta men säkert försvann dock den känslan mer och mer.
Det blev tyngre och tyngre.
Orken började tryta.
Benen kändes stumma som attan redan vid fem kilometer.
De negativa tankarna kändes inte längre så långt borta. Jag kände mig överhettad och det pirrade som sockerdricka i huvud, händer  och ben.
Det var någonstans efter 6 km som jag faktiskt tänkte tanken, tanken på att bryta loppet.
Det kändes så otroligt motigt och jag tänkte att jag ju faktiskt inte behövde fortsätta.
Knäppa tanke! Jag bestämde mig snart därpå för att det minsann krävs mer för att få mig att avbryta ett lopp. Jag bytte istället strategi och istället för att ha "tokkoll" på tempot försökte jag därefter bara att fokusera på att hitta ett bra flyt. Jag tittade inte lika mycket på klockan utan gick mer och mer på känsla. Jag återfick aldrig någon riktig skön känsla även om det stundtals lättade något. Jag fick t.ex lite krut när speakern ropade mitt namn vid djurgårdbron och blev även glad när mina kollegor hejade på mig vid den tuffa backen vid 9 km. Jag insåg att målet nu var nära. Snaaart skulle jag få vila!!! När jag svängde runt det sista krönet innan målet skymtade jag den stora klockan, den visade typ 41:50. Jag blev förvånad. Jag trodde att tiden skulle bli sämre. Det hade känts som om jag sprang långsammare. Jag drog blixtsnabbt slutsatsen att en liten spurt eventuellt skulle kunna resultera i att måltiden skulle inledas med en fyra och en etta. Jag spurtade som om högsta vinsten stod på spel, tog i, grimarserade Oj,oj,oj vad jag slet.
42:00 blev dock sluttiden men det var väl värt ett försök!:-)
Trots att jag sprang bättre förra året så är jag riktigt nöjd! Det var så mycket varmare ute i år och jag har känt mig osäker på formen. Detta visar att jag är i god form! Vilket så klart känns superkul! Världens bästa mamma visade sig också vara i bättre form än vad hon trodde och vi båda var ganska nöjda men trötta när vi pustade ut i gräset.

Min faster kom och grattade och vi tog sedan en fika vid vattnet på Strandvägen! Det var fortfarande riktigt hett ute och vi stekte i solen medans vi iakttog loppet som fortfarande pågick ett par meter bort från cafet. EN RIKTIG HÄRLIG SOLSKENSDAG OCH MIN NÄST BÄSTA TID PÅ MILEN! :) Nu laddar jag om till I- FORM-LOPPET nästa helg som jag misstänker, enligt banbeskrivningen, kan bli en backig historia!Hoppas ni haft en fin helg! Även idag, söndag, bjöd ju Stockholm på högsommarvärme i alla fall. Jag badade 40 minuter utomhus, den 8:e september, inte illa! =)

Fredag!

Första arbetsveckan efter semestern har snart passerats! Det har minst sagt varit en intensiv rivstart då vi eller jag (då Daniel är bortrest) har sålt Daniels lägenhet. Det i sig känns riktigt bra, då vi köpt en gemensam lägenhet. Nu kan vi bara fokusera på den! Jag vill flytta in på en gång men får ha tålamod ett tag till. Utöver detta har sovit hos min underbara vän Sofia i veckan och igår var jag på kräftskiva  där jag kammade hem en andrahandsplacering på ett lotteri och vann en väldans massa flaskor vin. Det passar ju bra till kommande inflyttningsparty!:-) helgen då? Jo, vips så  var det visst tjejmilen i morgon. Jag känner mig inte i någon kanonform men kommer givetvis att göra mitt bästa! På grund av min tid och placering förra året så har jag fått ett tvåsiffrigt startnr, 39, och kommer att få starta och värma upp bland de bästa längst fram. Det känns lite overkligt. Trots att det har gått ett helt år så kan jag inte riktigt fatta att jag fick tiden jag fick. Allt bara klaffade den där dagen och jag hoppas innerligt att jag kan få känna den där känslan av kraft och energi esom jag kände den där dagen igen. Det är ett av mina lyckligaste löparminnen. Hur som, i eftermiddag blir det att hämta lappen och gå på mässan och då jag sprungit sönder mina relativt nya skor i Spanien så tänkte jag även glida förbi nån löparsffär på vägen! Höra senare! Nu väntar jobb!:-)

Såklart...

 ...att jag längtar tillbaka. 

Till strålande väder och vackra vita hus. 

Till bergslöpning som bjuder på vackra vyer. 

Till ett par spontana tapas efter lite strosande i en vacker stad. 

Till ett hav som svalkar och till stora vågor som bjuder in till lek. 

Till att borra ner tårna i sanden.

Till frukter som smakar 100 gånger mer än här.

 Ja, jag skulle kunna fortsätta men risken är att jag skulle bli tjatig och ni uttråkade.

Mitt underbara Spanien, det håller jag minsann varmt om hjärtat.

MEN... jag skulle samtidigt faktiskt ljuga om jag inte skulle erkänna att jag log lite när jag sa Tjena mittbena till Kristinebergs IP i kväll. Där brändes det sedan av ett par intervaller i form av tusingar. Fina "Krillan", min favoritbana. Där har jag minsann plågat mig igenom otaliga intervallpass i mina dar och bubblat över av endorfinrus efteråt.

Det var ett kärt återseende idag och jag kände mig starkare än på länge! När jag kilade ut från grindarna efter den sista intervallen så tänkte jag att det ju finns massa bra saker här hemma också trots att jag saknar Spanien. Det är bara väldigt annorlunda allting. 

Tillbaka!

Två veckor i Spanien har svept förbi.
Min tanke var att jag skulle kunna sitta på det softa utomhus-haket och uppdatera bloggen då och då under semestern... MEN wifi:n där var inte alls som förra året. Det var så otroligt segt att kaffet som beställts in i stort sett hann drickas upp innan man hann göra ett dyft. Det finns helt klart roligare saker att göra än att irritera sig över ett nät som hänger sig! :) Att gå på jakt efter något annat surfställe kom inte heller på tal.
Jag valde att istället bara fokusera på att njuta av det som naturen har att delge i fantastiska Spanien. Havet, stränderna, maten, klimatet och bergen. Känslan av att göra det som just faller en in för stunden. Inga tider att passa utan bara känna efter hela tiden "vad vill vi nu?".  SÅ UNDERBART! Herregud vad jag behövde detta!
Och vad dessa veckor har stärkt mig. För varje dag som gick kände jag mig piggare och i bättre form.
Igår hade dock fina två veckor passerats och jag satte fötterna på svensk mark igen.
Direkt när jag klev ut från planet så kände jag det.
Jag drog in den krispiga luften i mina lungor.
Och JA, det kändes höstigt ute.
Det har  hunnit bli höst medans jag har varit borta!
Hm... sommarälskare som jag är så brottas jag faktiskt lite med detta och tycker att sommaren helt enkelt kunde få pågå ett tag till.
Men jag gillar faktiskt tidig höst , jag tycker det är en inspirerande period av någon anledning. Jag fasar mer för det som kommer efter den tidiga hösten..men, men det ska jag inte tänka på nu :)

Jag är inte bara tillbaka i Sverige. Jag var idag även tillbaka på spinningcykeln. Jag brände av ett  riktigt tufft pass och jag såg ut som en vild panda som badat efteråt. Jag tyckte väl att de som stod på tur för nästa spinnngpass tittade lite avskräckt på mig när jag vanklade ut från salen. När jag såg mig själv i spegeln i omklädningsrummet så förstod jag ju varför. Helt svart på kinderna. Snyggt! ;-)

 Men det är så det ska vara! Man vill ju inte se likadan ut innan som efter.
Man vill ju känna och se att man har tagit ut sig ordentligt!
 Endorfinkicken efter ett grymt spinningpass är fantastisk. Jag är gläd att jag gick dit!
Nu har jag varvat ner med en kopp te och ska snart gå och lägga mig. Hoppas ni har haft det jättebra och det känns kul att få blogga igen!

Äntligen på plats

Nu har jag äntligen kommit ner till lägenheten i Spanien. Nu är det bara fokus på vila, träning, bad, god mat och avkoppling. Vi kom ner igår och jag har redan hunnit njuta av ett bergspass och hunnit inviga min "aqua-jogger", ett bälte som gör att man kan vattenlöpa. Idag blev det uppvärmning och sedan 10 st en-minuters-intervaller och nedjoggning. Jag fick upp pulsen ordentligt samtidigt som att det känns riktigt skonsamt! Har ni några tips på pass i vattnet så dela gärna med er! :)

Regn och intervaller!

Hur vi lyckades pricka in den regnigaste dagen även denna vecka för intervaller har jag inget bra svar på. Regnet öste nämligen ner hysteriskt mycket just i kväll. Jag erkänner, jag kände inget vidare sug att ta mig ut när jag satt där  inne i en skyddad och varm bil på väg mot vallen. Det smattrade hårt mot rutan och vindrutetorkarna jobbade frenetiskt. Med blicken utanför fönstret letade jag febrilt efter andra löpare, vars uppenbarelse kanske skulle kunna motivera mig och få mig att tänka boostande tankar som typ "kan de så kan jag" . Jag såg dock inte någon löpare, bara en och annan cyklist, alla med plågade ansiktsutryck. Hm... föga motiverande. När vi kom fram visade det sig att banan liknade mer en bassäng än någonting annat. Efter bara någon minut såg det äve nut som att vi hade varit ute på en dykartur istället för på i löpartur. Hm..Jag hade dock bestämt mig, intervallerna skulle springas. Punkt. 4 tusingar och vet ni, jag klarade det. :-) Farten var inget rekordtempo men ändå så var jag riktigt nöjd med de! Vädret gjorde mig lite ofokuserad då jag hela tiden var tvungen att hålla ett öga på vart jag satte fötterna och skorna vägde ju säkert 4 dubbelt så mycket mer än vad de gör när de är torra..MEN... Vad förbaskat nöjd jag var efteråt! Lite stolt stirrade jag upp mot den upproriska himmelen och tänkte något i stil med " hörru, det är jag som bestämmer om det ska intervallas eller inte, inte du, ha!". Lite plockgodis i bilen på väg hem fick bli vinsten efter segern mot vädrets krafter ikväll! Aldrig smakar väl en saltlakrits så gott som efter intervaller? Och aldrig är man väl så nöjd efter ett genomfört pass som från början känts motigt?

Att gilla det man ogillar.

Eller att ogilla det man gillar.
Intervaller=motstridiga känslor.
Jag är svag för intervaller. Jag gillar av någon märklig anledning att pressa mig själv i ett tempo som är allt annat än behagligt?
Inför ett intervallpass kan jag känna en sådan olust då jag vet att det kommer att bli tufft. Samtidigt så kan det pirra lite av förväntan och jag kan känna ett starkt sug att få ge järnet innan och under själva intervallpasset. Minst sagt förvirrande? "älskar, älskar inte, älskar, älskar inte".

Idag kände jag ganska så mycket olust inför kvällens intervaller.
Dels för att jag visste vad som väntade men framförallt kände jag nog olust för att det spöregnade ute. Jag kom hem och blev lite bekväm där i soffan medan jag hörde hur regnet smattrade ilsket utanför på fönsterbrädan.
Det var liksom ingen hejd på regnandet och blåsten.
Det hindrade mig dock inte.
Intervallerna skulle springas.
De motsrtidiga känslorna som sagt.

När ca. 500 meter av uppvärmningen var sprunget kom vi upp på någon bro där en rejäl motvind väntade med regn som piskade oss i ansiktet. Jag var tvungen att kisa med ögonen och som grädde på moset var det ett dessutom ett lätt uppförslut.
MEN, då sträckte jag armarna högt upp i luften, mitt i vädermisären och ville bara skrika ut till himlen att jag faktiskt inte bryr mig ifall regnet piskar mig i ansiktet eller om min t-shirt blir genomblöt. Det kvittar.
Ett väder som sticker ut har alltid fascinerat mig och jag kände mig bara så fri för att jag inte lät det påverka mina planer. Jag vill inte sitta hemma och vänta på att regnet ska upphöra. Det skulle kännas trist.
Helt plötsligt tänkte jag, när jag sprang där, att det ju t.om var riktigt mysigt att springa i regn.
Jag kände mig så närvarande och oberoende.
Hur som, efter uppvärmningen stod vi där redo på startlinjen på Kristinebergs Ip. Jag brände av 4 tusingar. Den första sprangs på 3:48/km. Den öppningen fick jag dock sota för då det var dags för de andra. GAAAH! Den sista intervallen var riktigt tung och på ena sidan av vallen var motvinden så stark att jag fick använda alla muskler i hela kroppen för att kämpa mig fram. Efter 4 sprungna tusen-meters-intervaller hängde jag dubbelvikt över ett staket och kippade efter andan. Veckans endorfinchock och energikick. Bra. Nu har jag boostat upp!

Mascaran i hela ansiktet, snyggt eller hur ?:)

Trotsade ni regnet ikväll? Eller var det fint där ni är?
Nu är jag trött som attan, god natt!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Helgen som varit...

Så har jag sprungit långt och länge. Jag vet dock inte hur långt eftersom jag hade glömt min Garminklocka. Jag var långt från hemmet och trots att det kändes lite trist att inte veta distansen så kändes det ännu tristare att vända om hemåt. Jag och Daniel sprang i 2,5 timme i alla fall. Så mycket har jag koll på. Det var stekhett och vi hade som tur var med oss ett visakort som kom väl till användning när vi svettdrypande slängde oss in på en och annan mack längs vägen. Aldrig smakar väl en dricka så gott som då?
Förutom att springa långt och oreggat så har jag promenerat på vackra ställen på söder som jag konstigt nog inte hade en aning om fanns. Blev lite kär i söder på kuppen, riktigt fint! Och vad har jag mer gjort, badat utomhus, solat och varit med de jag älskar. Nu  varvar jag ner och har stora planer på att endorfinboosta kroppen med träning kommande vecka! Vad har ni haft för er?

intervall

Vilken somrig och intervallig kväll!
Jag kutade ett par kvällsintervaller på bana för en liten stund sedan.
Fina långa intervaller på 1000 meter.
3 stycken med en minuts vila emellan.
3 kändes som en bra start då det var ett tag sedan som jag intervallade.
Jag brukar springa fler repetitioner men löpningen har lärt mig att vara tålmodig.
Bygga och stärka innan man tar nästa steg.
De första två låg lite under 4 minuters tempo, den sista något över.
Det var tokjobbigt, och det SKA vara tokjobbigt.
Målet är att det ska vara just det.
Samtidigt så kan jag bara inte ogilla det.
Känslan när hjärtat bankar hårt och när kroppen pressas till max är härligt och häftigt.
Det är upplyftande att känna att man klarar av det.
Det ger mig styrka.
Efteråt så sprutade adrenalinet runt i hela kroppen.
Intervaller suger energi MEN det ger en ännu mera energi tillbaka!
Jag försöker alltid vara tokfokuserad under mina intervaller och jag brukar inte låta tankarna fladdra iväg åt olika håll. I fall de fladdrar iväg så får man försöka omvandla de. Är jag glad över något så tänker jag att jag ska låta det ge mig energi och att det ska få mig att ta i hårdare. Är jag arg eller ledsen brukar jag försöka omvandla det till styrka och kraft också  också, att genom intervallen få utlopp för starka känslor t.ex. Fast jag springer alltid bäst med positiva och glada tankar. Jag blir snabbast av bra känslor.  

Nu blir det banne mig intervaller varje vecka. Jag behöver detta energigivande inslag i mitt liv!
Hur känner ni för intervaller?

På väg på tidig löpdejt!

Sitter på pendeln med en kaffe i högsta hugg för en tidig löpdejt med Ingela på jobbet!


Det är så en arbetsdag ska startas! - Posted using BlogPress from my iPhone

Viktigt

Under arbetsintervjun för jobbet jag har nu var en av mina frågor om det fanns någon dusch på kontoret. En helt viktig och befogad fråga enligt mig. Sånt måste man ju bara veta, inte sant?! ;)
Nu när jag dessutom ska flytta så var jag såklart tvungen att ta reda på exakt hur långt det är från jobbet till nya bostaden. (som vi visserligen inte ännu flyttat in i) drygt 11,5 km! Så jäkla bra! Som gjort för massor av transportlöpning. Förra veckan drog jag igång! Transportlöpning är verkligen bra! Man slipper åka pendel och hinner massa annat!

Tränar för känslan

Mina två senaste rundor har varit lite speciella.
Jag har njutit så himla mycket utav känslan under passen. Efter en liten svacka så känner jag att det känns kul igen.
Efter gårdagens njutarpass tänkte jag
Vi har garminklockor,.
 Jagar tider på milen. 
Mäter våra resultat på olika sätt.
Antecknar och planerar.
Drömmer om framtida resultat.
Blir frustrerade ibland när vi inte utvecklas på det sätt som vi tänkt.
Osv osv.
Detta är inget fel. Att mäta sin träning kan boosta motivationen och ge oss en fingervisning om hur vi ska lägga upp vår träning.
Men för den sakens skull får vi inte glömma känslan!
Att låta känslan bestämma ibland.  I går kväll lekte jag med farten. Det blev ett hackigt tempo då jag lät känslan styra totalt. Jag spurtade upp för backar och njöt av härliga refränger. Ibland saktade jag ner och blickade tex ut över en vacker sjö. Känslan, den älskade och prestationslösa känslan, den behövs, den skapar balans. Eller vad säger ni?

Allt eller inget

Jag har haft lite av en motivationssvacka när det gäller löpningen sedan jag var sjuk.
Trots att jag verkligen tycker om löpning.
Det är mycket energi som har gått till annat på den senaste tiden men mest av allt så tror jag att min motivationsvacka har berott på att jag inte helt har känt mig i form.
Jag har känt mig ganska svag och orkeslös.
Det har dragit ner motivationen.
Jag vill känna mig stark, snabb och pigg.
Jag vill springa snabbt upp för en backe och samtidigt känna att jag har ett driv i kroppen.
Så har jag inte känt.
Idag blev jag sur på mig själv när jag tänkte på detta.
Jag kom på mig själv med att ha hamnat i en tankefälla.
En fälla som inte accepterar "ett mellanting".
En fälla som skapar en negativ tankekedja.
En fälla som får mig att tänka att det måste vara svart eller vitt. Allt eller inget.

Jag vet att det är många som känner igen sig. TROTS att tankarna är helt ologiska! 
Hur många har någon gång tänkt?
 ”Nu när jag ätit en skopa glass kan jag lika gärna äta upp hela paketet för den här dagen är ändå förstörd” eller
" Nu har jag inte tränat måndag och tisdag, nu kommer detta ändå inte att bli någon bra vecka,  jag sätter igång nästa vecka istället"
Vad tråkigt det låter eller hur?  Vad är det för depparjeppe som tänker så egentligen? ;-)
Istället för att tänka att ett uteblivet pass eller att en kaka förstör något så borde man ju förstå att ingenting blir bättre för att man släpper allt och tänker massa negativa tankar?
Att känna att man har "misslyckats" är enbart tråkigt och en dålig drivkraft som helt klart driver en åt fel håll.
Att vara positiv och lösningsfokuserad är vad som gäller.
Förstå varför det är som det är och göra något åt det som man kan förändra och det som man önskar borde vara på ett annat sätt. Kompis-träna och transportspringa är exempel på två lösningsfokuserade åtgärder. I morgon är det jag som laddar upp skåpet på jobbet med massa kläder och skönhetsprodukter så att jag kan springa ryggsäcksfri till jobbet dagar då det passar! Yeeeey!

Två rundor i helgen!

Vilken fantastiskt solig och härlig helg det har varit i Sthlm i helgen! Riktig högsommarvärme. Jag har haft en hel del att fixa med då jag ska flytta ut alla mina saker från min gamla lägenhet snart! Det tar tid! Herregud vad man har samlat på sig med prylar. Ändå så tycker jag att jag har rensat rätt så mycket tidigare! Att åka till tippen är hursomhelst befriande på något vis. Något annat som är befriande är att springa! Helgen har bjudit på två riktiga sommarrundor. Igår blev det ett morgonlångpass runt djurgårn och idag ett sent kvällspass strax innan kl 21.


I kväll var faktiskt den bästa rundan på länge. Jag vet inte hur jag ska förklara exakt varför, det var mer en känsla. En känsla av att jag och löpningen hör ihop. - Posted using BlogPress from my iPhone

Goddagens!

Dagarna i veckan har verkligen bara rullat på i rekordfart. Jag har knappt kommit åt en dator efter arbetstid och min mobil funkar sisådär så bloggandet har fått lida lite. Samtidigt så har jag saknat bloggen nu när jag har skrivit i den mindre än vanligt. Hur som, min nya iphone borde komma snart. Då kan jag börja mobilblogga  mer igen!
I helgen så hoppas jag förövrigt på solsken... vill springa en långtur!

Långpass och sommar är något extra. Utan tvekan!

Vad har ni för helgplaner?

 

Nu så!

Äntligen har jag och Daniel köpt vår första lägenhet tillsammans! Det känns så klart jätteroligt, spännande och lite pirrigt. På kvällen passade det bra att träna och låta det nya smälta in. Det blev bikramyoga tillsammans med Minna. Passet gick bra men jag kände mig lite illamående och yr. Så vissa övningar fick jag hoppa över. Resten av kvällen var det lägenhetsplanering för hela slanten. Vovvarna var också med på ett hörn. Jag vet att de kommer att älska vår nya balkong! :-)


- Posted using BlogPress from my iPhone

Hola amigos!

Back on track!
I helgen så har jag klättrat tillbaka.
Jag har värmt upp, startat lugnt och låtit kroppen vänja sig vid att träna igen efter att ha haft ett märkligt långvarigt virus i kroppen.

Den senaste veckan har det dessutom varit mycket på jobbet och på fritiden har jag och Daniel haft fullt upp med att leta framtida bostad. Det tar kraft kan jag säga.  Mycket att ta ställning till när man går i köpetankar. Träningen har därför fått stå i skuggan, vilket nog i och för sig varit bra, då jag NU är helt frisk utan bakslag kanske just pga. mjukstarten!

I morgon ska jag nog ta och gå på yoga efter jobbet. Jag misstänker att förmiddagen blir lite extra intensiv och kan behöva det inre lugn som yogan ger mig.

Jag ser för övrigt morgondagen som en kick-start. Från och med i morgon är det all in med träning igen! Jag känner för att dra ett streck över det som har varit och psykologiskt börja om. Satsa mot de lopp som väntar efter sommaren! Att svettas under ett bikram-pass är en helt rätt start!  

Hur går det för er kära vänner? Går träningen som den ska?

So happy

Det blev en löprunda ikväll i ursvik! Benen var grymt tunga till en början. Då frågade jag faktiskt mig själv lite kritiskt hur lång vägen tillbaka till formen verkligen skulle komma att bli. Vid drygt 2 km lossnade det dock och det kändes riktigt, riktigt bra där ett tag för att sedan vända och bli lite tungt igen. Men de där sköna flytkilometrarna i mitten av passet... jag säger bara det, de kan jag leva på ett bra tag. Så skönt och befriande! Jag har saknat detta!!! Jag känner att kraften i kroppen är på väg tillbaka!


Fira då? Hm... Har beställt en ny iPhone 5 ikväll. Min gamla är inte längre än vad den en gång var. Avstängningknappen fungerar inte , uppkoppling till internet försvinner och sms:en kommer ibland flera timmar för sent. Näpp nu ska jag sova! Hoppas. Ni mår gott!- Posted using BlogPress from my iPhone

Mitt vapen

Jag är friskare men inte helt frisk. Nu har jag haft magont sedan igår.
Mitt vapen nu när jag har varit sjuk så länge är att jag hela tiden påminner mig om att hälsan och träningen är ett livslångt projekt. Stress över att inte kunna träna hjälper verkligen inte när man är sjuk, tvärtom en stressad kropp har svårare att läka.
När jag blir frisk finns det ingen tanke på att "ta igen" eller att "hinna i fatt". Jag kommer hålla huvudet kallt. Känna efter. Återhämta. Variera. På så sätt kan jag återfå flås, form och styrka.
Ett livslångt projekt, vad gör då två veckor utan träning?

Fira mera!

Jag är fortfarande inte tipp-topp och kvällen i ära har jag känt mig lite nedstämd. Jag saknar min form, jag saknar att känna mig pigg och nytränad. Det känns motigt.
Detta får mig att tänka att man borde bli bättre på att uppskatta när kroppen känns bra och att inte ta det för givet OCH man borde bli bättre på att FIRA SINA FRAMGÅNGAR. Det är nämligen vad jag har funderat på ikväll!
Jag har funderat på att det verkligen är viktigt att stanna upp och se sina prestationer och det är vad det här inlägget kommer att handla om.
Att det är viktigt att stanna upp och fira små och stora framgångar så ofta det går.
Det gäller inte bara inom träningen utan såklart även andra saker i livet såsom en genomförd tenta, att lyckas med något särskilt på jobbet eller att ha kommit igång med något som man mår bra av, trots att det känts motigt, som att till exempel förbättra sina kostvanor.

Jag vet inte hur ni känner men ibland så glömmer i alla fall jag bort det, jag kan ta vissa framgångar för givet, jag bockar av de och rusar vidare. När man istället ägnar uppmärksamhet åt sina egna framgångar så erkänner man de samtidigt vilket är bra och stärkande.
Om man firar sig själv så sätter man punkt mentalt. Känslan av att lyckas får oss även att känna oss mer positiva, det ger oss bränsle till att fortsätta och det får oss att våga igen.

Att fira behöver inte vara något storslaget eller kosta mycket pengar. Det kan handla om att fylla en picknick-korg med frukost och ta med sin partner, en kompis eller en familjemedlem till en mysig park för att äta frukost tillsammans en solig sommarmorgon. En super-boostar-frukost är ju helt klart om man firar sin egen och den andres lycka samtidigt! Wooohoo!

Jag har nu ikväll bestämt mig för att börja fira massa saker framöver.
Så fort jag blir helt frisk så ska jag definitivt fira den lilla framgången, att vara frisk!
Har man svårt att komma på vad man ska fira, tänk då ut tre saker som känns bra just nu!
Det finns ofta mer att glädjas över och att fira än vad man först kanske tänkt. Mycket blir helt enkelt roligare om vi firar tror jag, både andra OCH oss själva!
Hur gör ni? Firar ni er själva tillräckligt?

Segertummen förra året efter en lyckat C-uppsats-opponering

Lycklig med en ros i hand efter en lyckad tjejmil!

Friskhetsförklarad och produktiv!

Efter att ha varit sjuk en hel vecka så känner jag mig idag nästan helt frisk!
En liten efterhängsen hosta och lite snuva sitter kvar men annars pigg!
Här hemma i köket laddas det nu upp med god och hälsosam mat!

16 rätter middagar klara inger helt klart en känsla av att "ligga steget före"!

- Posted using BlogPress from my iPhone

The botten is nådd!

Diggar bland annat till gamla Timbuktu-låtar här hemma! Just nu spelas denna;
"För the botten is nådd
Hur långt kan man gå?
Hur lågt kan man sjunka?
Hur kasst kan man må?
Kändes förjävligt innan men det börjar bli lite bättre nu min vän
Om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen...."
En riktigt bra låt från Timbuktu som inte handlar om någon förkylning men som känns rätt passande  för just detta i nuläget
Klockan halv fem i morse stod jag uppe och kokade te med honung och tyckte nästan lite barnsligt synd om mig själv. Jag var jättetrött men efter att nästintill ha hostat upp lungorna så kändes det som att värmande te var den enda lösningen. I morgon så har jag varit sjuk i en hel vecka, det har inte hänt på år! Max två dagar sedan brukar det vända.

Nåja, slutklagat. Efter att bara ha varit sugen på yogurt och mackor hela veckan så tog jag mig i kragen nyss och slängde ihop en nyttig må-bra-blandning bestående av:
Tomater: Innehåller antioxidanten lykopen vilket enligt många studier sägs vara mumma för immunförsvaret.
2 st. Ägg: En antioxidantrik hälsobomb,  rena rama vitaminpillret. Innehåller  alla viktiga aminosyror som kroppen behöver samt protein!
Naturella Cashewnötter: Innehåller massor av nyttiga näringsämnen. En superantioxidant och så är de rika på energi!
Tonfisk: En proteinbomb, en enda konservburk kan ge 25 % av dagsbehovet! Innehåller D-vitamin och selen som stärker immunförsvaret!

Denna blandning är förövrigt en stående snabbmatsfavorit! Gott, billigt, nyttigt och enkelt!

Glöm inte hur grymt härligt det är med sommarträning!

Min förkylning är brutal. Jag har varit sjuk sedan i fredags och jag är fortfarande sänkt och sover inte på nätterna. I natt har jag ägnat mig åt hostattack efter hostatack! Så tråkigt och jobbigt. Jag vill ju ut och träna i finvädret. Tanken var att min träning skulle dra igång på riktigt den här veckan efter en återhämtningsperiod med mycket vila efter Stockholm Marathon. Det får bli nästa vecka nu istället får vi hoppas. Idag tänkte jag skriva lite om den underbara sommarträningen som man kan njuta av just nu (om man är frisk) och även framåt, i många veckor.
Jag är alltid i bäst form i slutet av sommaren, i augusti och september.
Det beror på olika faktorer men som alla grundar sig i årstiden SOMMAR.
1. Dels så har jag haft semester vilket innebär ökad möjlighet till vila och återhämtning.
2. Ljuset gör mig piggare samtidigt som att solen boostar kroppen med d-vitamin.
3. Det är lättare att äta nyttigt, för jag är mer sugen på sådant som är nyttigt när det är varmt och sol ute.
4. Humöret! Jag är gladare och tycker att utomhusträning i VÄRME är mycket härligare och roligare än kalla utomhuspass i mörker.
5. Det är lättare att springa kvalitetspass såsom intervaller på sommaren. Barmark och varma/mjuka muskler, Wiihoo!

Jag tycker att sommarträningen är den roligaste träningen på hela året! Den som jag längtar och saknar så in i bomben hela vintern. Därför tycker jag att det är lättare att få till bra träning just då.
Samtidigt vet jag att det är många som tycker att det är svårt med träningen under sommaren.
Träningen får ibland armbåga sig fram bland mycket annat.
Det ska badas, grillas, resas, slappas i hängmattor, läsas böcker och det är uteserveringar och picknickkorgar som ska fixas osv... och vet ni jag jag håller med! Det finns massa andra saker som man vill passa på att göra när det är sommar, saker som man i likhet med löpningen sett framemot hela vintern.

Så hur? Mina knep
Morgonträning: Helt klart ett av de smidigaste sätten att få in sin träning!
Transportlöpning: Till och från jobbet eller hem till kompisar?
Simma/vattenlöp: Om man hänger med vänner/familj vid ett hav eller en sjö kan man passa på att ta en paus i solandet och simma en stund.
Umgås och träna: Man kan träna och umgås med vänner samtidigt. Alla vänner tränar kanske inte men om de gör det så är det väl ett toppenbra sätt att umgås på!
Tidsbrist? Korta ner passet, 20 minuter är bättre än inget alls.
Prioritera: Ibland måste man prioritera. Vill man verkligen få in träningen så kanske man får stå ut med att få mindre tid över till annat.

Vill man så brukar det mesta gå att få till. Det handlar om vilja och inställning. Jag tycker det är synd om man missar sommarträningen. Lite av charmen med att bo i Sverige är att man får uppleva så tvärt olika årstider. Tränar man inte på sommaren tänker jag att man går miste om något. Föreställ er: Ett tidigt morgonpass, solen kikar fram, fåglarna kvittrar, behaglig luft dras ner i lungorna, shorts och ben som är lite brunare än vanligt. Mjuka steg på en stig. MAGI!
Summa kardemumma; passa på att träna under sommaren och glöm inte bort hur härligt det är!