Kvällsrörelse

Hela dagen har jag tänkt att ta en löprunda men det har hela tiden blivit uppskjutet på grund av en det ena och en det andra.
 Efter en fika på cafe cino med min vän Anna så infann sig plötsligt suget. Kanske var det den otroligt söta chailatten som kickade igång mig?;)

Det blev en mörk och mysig milsrunda runt sjöarna som avslutades med oväntat sällskap utav trevliga Peter:) Efter löprundan var det bara att duscha och svira om eftersom det även var dags för hundarna att få sin motion, som blev en mysig 3km-runda:)


Nu är det chill, ska upp i ottan i morrn!
- Posted using BlogPress from my iPhone

Träningsdagbok, numera ett måste!

Sedan  Aprilmånad har jag fört träningsdagbok. Jag har från och med då skrivit upp ALL min träning. 

Jag kan inte riktigt förstå att jag INTE gjorde det tidigare. Det är ju jättekul och intressant att se på sin träning från denna synvinkel. Som en massa, en klumpsumma, där alla små bitar/pass är en viktig del för helheten. Jag gillar det!




Klicka för större

  Längst till höger ser man den totala träningstiden och som ni ser så fick jag in riktigt bra träning i främst Juli och Augusti.

Det som förvånar mig mest är att jag fick till Juli så bra. Det var en tuff månad efterssom jag bara jobbade natt. Egentligen kanske det inte är så förvånade, jag hämtade energi från löpningen och fann struktur i vardagen. Många säger att nattkneg gör en seg och slö och visst det håller jag verkligen med om, men löpningen fick mig ofta att piggna till efter en dag med knacklig sömn.

Augustimånad däremot förvånar mig inte alls. Då var jag ju till stor del i mitt löparparadis i Spanien och sprang ibland två gånger om dagen, det var svårt att motstå.

 Oktober kommer nog inte att bli så fantastisk mängdmässigt efterssom träningen blivit så reducerad i och med Berlin marathon.

Men sedan mina vänner så ska jag köra på igen och få till en riktigt bra vinterträning. Post-marathon har försvunnit och jag ser framemot att komma upp i träningsmängd igen för att komma tillbaka starkare än någonsin på 2012 års lopp. Jag ser framemot långa pass framöver tillsammans med vänner och tuffa intervaller på bana.

Träningen vi har framför oss nu i vinter är viktig och den påverkar utan tvekan din träning i vår/sommar.

Det är lättare att formtoppa sedan om man har en form att toppa, om man säger så ;)

Tredje löppasset efter maran...

...och femte träningspasset. Det känns så gött att vara på G igen.
Jag sprang nu i kväll och fasade över hur mörkt det blivit. Egentligen så tyckte jag att det var ganska mysigt att springa där i mörkret runt den upplysta sjön, men det var för att det var andra löpare ute. Jag fasar för att jag vet att det snart kommer att vara rätt folktomt där nere och det gillar jag inte riktigt...

Luften är förövrigt jättehärlig när man springer under denna tid på året, svalt och skönt. Fast glöm inte att dricka ordentligt trots att sommaren är över....det är lätt att glömma, jag påminner mig själv hela dagarna genom att ha med mig en vattenflaska vart jag än ska...

Vintern känns inte längre så tung...

... eller lång... och sånna här schyssta ränder ska jag fixa då med...;)


... Eftersom resan till SRI LANKA är bokad!:)- Posted using BlogPress from my iPhone

Post marathon...

Precis som många ofta pratar om så känner jag att jag faktiskt har drabbats lite av "post marathon". Vad händer nu? Vad är nästa mål? När kommer jag att springa nästa lopp? Vart är jag NU på väg?

Samtidigt så njuter jag givetvis av de fina upplevelser som jag hade under min Berlinvistelse. Speciellt från själva marathonloppet, som kändes fantastiskt kul... men jag skulle ljuga om jag inte skulle medge att det samtidigt känns lite tomt. Jag känner mig lite löjlig och upprepar för mig själv gång på gång: "Deppa inte för att det är slut, le för att det hände!"

Ett bra mellanmål

Förut slarvade jag en hel del med mellanmålen. Det resulterade ofta i blodaockerfall och panikhunger. Numera försöker jag vara noggrannare med detta, i synnerhet de dagarna då jag är väldigt fysiskt aktiv.

Mellanmålen varierar men ett bra mellanmål tycker jag är turkisk eller grekisk yogurt. Det finns numera i 2dl-förpackningar vilket gör det hela otroligt smidigt. Till det så köper jag naturella,osaltade nötter och torkad frukt på lösvikt som jag sedan strör på och blandar ihop. Jättegott och mättande!



Vad är ditt bästa mellanmål?
- Posted using BlogPress from my iPhone

YES, JAG ÄR TILLBAKA!

Som sagt, morgonens träning, morgonens yoga, blev ju inte precis som jag tänkt mig men dagen slutade däremot desto bättre! :)
När Daniel sa att han skulle köra femman i Ursvik nu i kväll så kunde jag inte längre motstå suget, löparsuget alltså. Jag har vilat en vecka efter Berlin Marathon och jag tror att det räcker bra så. Så jag följde med!  Jag varnade Daniel innan för sega ben och för att det säkert skulle gå riktigt långsamt, men icke! :)
När vi väl började springa kände jag att jag nog återhämtat mig rätt så bra ändå.:) Jag kände mig till och med riktigt sugen på dra upp tempot. Tänk vad en veckas vila kan göra!

I 5:44/km tog vi oss runt och jag kände mig helt lycklig. Det var så skönt! Temperaturen ute var sval och behaglig och så känns det bra att ha avklarat första rundan efter maran!  



Foto: Ren och skär löparglädje under Berlin Marathon!

 Pass nummer 2 är också redan inbokat för nyss plingade mobilen till av ett meddelande:
-"Lust att köra en långsam 10:a i morgon innan skolan?"...
- "Gärna, ses vi halv 9?"
Det kommer garanterat att bli en riktigt härlig start på veckan! Nu ska jag boka vinterresa!

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

Jag kände mig otroligt nöjd med tillvaron när jag, en söndagsmorgon som denna, tog mig mot yogastudion. Solen sken, precis som igår. Jag noterade att vackra löv hade fallit mot marken och trots att höstens intrång brukar ge mig lätt ångest (rätt löjligt, jag vet), så tyckte jag att det kändes rätt okej ändå, att se att hösten faktiskt är här. Mysigt på något vis.... och att vara på väg till yogan, ack så underbart!

Jag såg framemot att svettas ordentligt, mjukas upp i värmen och sträcka ut alla mina duktiga muskler, som förra veckan gjorde så att jag sprang en mara på 3:22! Detta skulle göra de gott!
Nästan på en gång när klassen drog igång kom dock, yrseln, illamåendet och det slog lock för öronen. Det har aldrig tidigare hänt under bikramyogan och jag blev lite rädd. Det kändes som om jag tappade kontrollen och jag kände mig svag och ynklig.
Jag la mig ner gång på gång i savasanna, även, passande nog, så kallat död. mans-ställning. Jag försökte slå av alla måsten och bara låta hjärnan och kroppen vara. Jag gjorde några tappra försök att komma tillbaka men illamåendet ville inte ge med sig. Den liggande serien gick dock lite bättre. När de 90-minutrarna nådde sitt slut så kände jag mig otroligt lättad, befriad men samtidigt besviken.
Troligtvis beror det på en kombination av "efter-mara-trött", vätskebrist, frukost för nära inpå och "efter-förkylnings-symptom"


Vatten, vatten, vatten.

Jag sörplar nu vatten här hemma, med resorb.
Samtidigt vill jag bara tillbaka till studion så snart som möjligt och radera denna upplevelse.... Jag måste nog dit i morgon faktiskt!! Jag känner mig inte ju inte alls yogad, snarare snuvad på konfekten!

Shoppat...

Sitter nu i bilen, på väg hem från Kista, där jag stötte ihop med en löparrygga som var på rea på stadium.
 Nu ska jag väl kunna transportlöpa ordentligt i höst!:)  Vill prova den på en gång! :)



- Posted using BlogPress from my iPhone

Vilken dag mina vänner, vilket väder!
Löparvilan hindrar mig dock från att ta en tur, jag har ju bestämt mig för att vila en hel vecka.
 Jag tror att det gör mig gott. Det ger mig även tid till eftertanke och reflektion. Jag funderar på nya mål och på lopp som ska springas. Det är en viktig del, tycker jag, efter en period med flera tävlingar för att sedan kunna tagga om och blicka framåt. Samtidigt så njuter jag av att ha klarat av att springa maran på 3:22.

Det var förra hösten som jag någonstans bestämde mig för att sikta och satsa mot 3:20 2011. Vägen har varit allt annat en spikrak och när benhinnorna bråkade i våras som vanligt så tvivlade jag och tänkte att det nog inte skulle gå.
 I sommar så har jag inte haft dessa problem och jag har därmed kunnat träna på  precis som jag vill. Jag fick då återigen upp hoppet om att göra i allafall en bättre tid i Berlin än på Stockholm marathon.
 3:30 tänkte jag borde funka... så att jag sprang på 3:22...ja, det gjorde mig faktiskt hur glad som helst!

Löparvilan idag hindrar mig dock inte från att njuta av vädret, en långpromenad med hundarna slår mycket det med! Sen så ska jag övningsköra...det var evigheter sen!

Totalt förvirrad...

Finaste bloggläsare!
Jag gav mig ut på okänd mark och försökte ändra designen på min blogg...Det gick åt H*******E...
Jag tar en paus och fortsätter när jag har mer tålamod...om någon vänlig själ vet hur man förstorar fotot på en header så varsågod och kommentera! ;)

Det sämsta med att springa ett marathon...

...är helt klart vilan efteråt!

Jag har abstinens! Solen skiner, luften känns behaglig och förkylningen har lagt sig....jag vill springa helt enkelt!

Suget kom ganska fort efter maran denna gång... redan dagen efter när jag såg löpare springa i Berlins parker och längs dess gator så tänkte jag att:  "jag längtar tills jag kan göra det där igen".

 Hehe, jag var ju dock både sjuk och stel som ett kylskåp så det var med andra ord en fysisk omöjlighet.

Istället blev det snörvlig sightseeng i vackra Berlin,  både söndagkväll, måndag och Tisdagdag.

På måndagen(dagen efter maran) klämde jag dock in både sightseeingbuss och sightseeingbåt... det var himla skönt att få uppleva staden sittandes ska ni veta ;)

Jag känner mig så otroligt löpartaggad och enda sedan jag kom hem så har jag slinkit in på olika marathon-lopp utomlands. Drömt mig bort! Vill ha mer!

Jag har dessutom lyckats mig på en lite tabbe....jag skulle gå in på Hässelbyloppets hemsida och anmäla mig och upptäckte att det var "FULLT!" Vadå fullt?!! Bara att acceptera och gå vidare, men ush så tråkigt! Jag vill ha nya mål! Ska nog hitta nåt annat lopp....

Berlin marathon 2011-my way!

Berlin marathon 2011 är en upplevelse som jag alltid kommer att minnas med stor glädje och lycka.

 Eftersom det är ett långt lopp så förtjänar det så klart ett långt blogginlägg! ;)´

Fredag, avresan! 23/9

Jag, mamma, Anders och Daniel åkte ner till Berlin på fredagskvällen.

Jag var den av oss som skulle springa, de följde med som hejarklack, hur lyxigt är inte det?!

Vi hade hyrt en lägenhet, den var helt över förväntan och låg drygt 2 km från start, helt optimalt! Fredagskvällen blev ganska lugn. Vi åt vietnamesiskt, handlade hem frukost från ett supermarket och bestämde oss för att gå och lägga oss tidigt.

Lördag, en dag kvar! 24/9  Endast en dag kvar, spänning steg. Arrangörerna hade anordnat en gemensam morgonjogg på 6 km för alla löpare. Jag var tidigare helt inställd på att delta men ändrade mig faktiskt.

 Jag ville inte stressa iväg på morgonen. Jag visste också att jag säkert skulle hålla på och känna efter för mycket i kroppen. Det kändes bättre att inte veta i fall att benen typ "kändes sega".

Jag kände mig bra förberedd inför loppet och jag ville ha kvar den känslan. Jag hade gjort vad jag kunnat när det gäller förberedelser. Jag har tex inte kunnat träna mer i sommar än vad jag faktiskt har gjort (för då skulle ökningen bli för markant och skaderisken öka). Jag hade ätit bra hela veckan och druckit mycket vatten. Till och med en halvliter kokosvatten hade jag dragit i mig varje dag den sista veckan.

Jag kände mig helt enkelt redo. Jag tänkte även att det förmodligen skulle bli en hel del promenerande i staden under dagen ändå, så det var bäst att spara på krafterna.

Nummerlappsutlämningen:

Vi tog oss efter frukost iväg till mässan och nummerlappsutlämningen.

Den var gigantisk men något shoppingsug infann sig dock inte riktigt en dag som denna. Jag hade det jag behövde och jag kunde inte koncentrera mig på diverse klädinköp.

En fruktsallad däremot satt inte fel ;)

Det blev precis som jag hade trott, en hel del att gå under dagen och jag började såklart oroa mig för att jag kanske hade promenerat alldeles för mycket…?... och så började det kännas det konstigt i ljumsken och i hålfoten och de nya skorna (som jag bara hade sprungit i en gång) tycktes glappa lite i hälen...?

Det är rätt intressant det där hur mycket man egentligen kan oroa sig inför en fysisk prestation. Hur bra förbered som man än är inför en mara så vet man ju aldrig med säkerhet hur det kommer att gå. Ush vad jag var nervös. Det var nästan plågsamt.

Klockan 16:00, svenska ambassaden:  
Svenska ambassaden hade bjudit in alla svenska marathonlöpare på pastaparty. Ett härligt initiativ! Jag hade bestämt med Alex och Miranda att ses där. Det var ett jättetrevligt och jag insåg att jag inte var ensam med min nervositet. Det var jättetrevligt att prata med de andra och utbyta stalltips så där i sista sekunden.

Jag åt pastan som de bjöd på men sparade mig även lite eftersom jag och min pojkvän Daniel skulle äta på Vapiano tillsammans senare.

Kvällen innan:

När jag senare mötte upp Daniel var jag inte så tuff längre.

 Jag fick för mig att jag hade "förstört allt" genom att jag gått så mycket...och så hade jag ju bara en gel med mig från Sverige. Det var tydligen för lite enligt de andra marathonlöparna på ambassaden...;) Daniel är så snäll. Han sa åt mig att sätta mig ner medan han kilade iväg till en sportaffär och köpte den där gelen.

Jag vet inte riktigt varför, men jag kände mig nästan gråtfärdig. Helt plötsligt kände jag mig inte alls redo för att springa något marathon.

 Väl inne på vapiano så fick jag även för mig att det kliade konstigt i halsen, som det brukar göra innan en förkylning. Jag slog bort dessa orostankar och tänkte strängt för mig själv ”att nu får det räcka med nojerierna”.

 Jag njöt istället av en fantastiskt god pasta a la´vapiano.

Jag kom senare i säng väldigt tidigt, redan innan klockan 10 faktiskt!

 Men sömnens kvalité var inget att hurra över. Jag vet inte hur många gånger som jag vaknade till den där natten...

Söndag 25/9; RACEDAY!
Klockan 05:50 drog alarmet på mobilen igång och då, mina vänner, så ville jag allt annat än att gå upp och springa ett MARATHONLOPP! Jag tittade ut genom fönstret och det var kallt, ruggigt, mörkt och TIDIGT!...och så kändes det lite konstigt i halsen… ”det är säkert bara för att det varit lite kallt i rummet och för att det är så tidigt på morgonen” tänkte jag och försökte stilla mina nerver genom att intala mig själv om att det inte var allvarligare än typiska "loppsymptom".
 Jag tänkte istället att jag ju faktiskt hade en jätterolig dag framför mig och att det värsta som skulle kunna hända inte var värre än att bryta loppet. Visst vore det hemskt tråkigt, men om det var så, så var det så.
Kaffet smakade i alla fall gudomligt.
Jag var så nöjd över att bo i lägenhet och ha tillgång till ett eget kylskåp. Anders gjorde mig sällskap under frukosten, det var verkligen en mysig start på denna morgon. Min frukost bestod av musli med havre och yogurt, 2 rostade mackor med ost, apelsinjuice, 1 resorb, saltgurka, tre koppar kaffe och en magnesiumtablett .
Mot starten:

När klockan närmade sig halv 8 började vi traska hemifrån, min hejarklack och jag. Promenaden till start kändes nästan magisk denna krispiga tidiga morgon och vädret såg ut att bli strålande. Det var fullt med marathonlöpare överallt, som långa lemmeltåg mot startområdet.

Innan start hann jag med två toalettbesök. Det var förvånansvärt korta toaköer. I stället för att ha alla toaletter på samma ställe så var det istället några få här och där. Ett tips är att ha med toalettpapper och våtservetter, det är alltid a och o vid sådana här tillställningar.

9:00 loppet!!

Min hejarklack lämnade mig och jag försökte ta mig in i min startfålla som redan var väldigt full.

 Där träffade jag en jättetrevlig svensk tjej som sprang med IF Linnea. Vi snicksnackade och försökte ta oss framåt men det var rätt lönlöst. Det var för trångt så vi fick stå kvar där, långt bak. Det kändes lite som ett misslyckande. Jag hade planerat att stå långt fram för att få det lättare de första kilometrarna. Samtidigt så är det väldigt psykologiskt viktigt för mig att kissa så nära start som möjligt. Det känns som om man får välja lite där, antingen eller.

Det var dock minst sagt en härlig stämning där i startfållan, en känsla av gemenskap. Där stod vi, ca. 40.000 löpare med åtminstone ett gemensamt mål, att ta oss fram 42,195 meter genom Berlin. Det utbyttes blickar och leenden i samförstånd, oss löpare emellan.

Musik strömmade ur högtalarna och armar sträcktes i luften. Vilken stämning!

Jag blev otroligt sugen på att äntligen få börja springa. Startskottet gick och röda ballonger släpptes upp i luften. Jag stormtrivdes plötsligt och nervositeten la sig.

"Det är precis här som jag ska vara" tänkte jag och smålog lite för mig själv.

Ungefär 4 minuter senare passerade jag startlinjen och resan kunde börja! Jag insåg snabbt att jag skulle få sota för min dåliga placering i startfållan. Jag sick-sackade mig fram och kände mig stressad över att inte kunna få in mitt eget flyt. Det kändes som om mycket tid och energi gick åt till detta. Jag fastnade bakom löpare som jag inte kunde passera och jag hoppade upp på trottoarkanter osv för att komma loss, förbi! Jag kände mig smått irriterad och la skulden på mig själv, jag grämde mig över att jag borde ha ställt mig längre fram.

Vid 8 km så tog jag min första gel. Den som jag hade med mig från Sverige utav märket vitargo.

 Det slutade med en riktig nära-döden-upplevelse. Jag hade vatten i en flaska som jag hade haft med mig från start men gelen var så tjock i konsistensen att den fastnade som en klump i halsen och luftvägarna täpptes till! Jag svalde och svalde desperat. Kräkreflexerna gjorde att vattnet inte hjälpte särskilt mycket. Jag märkte hur jag började hyperventilera samtidigt som vaderna började krampa. Min andning lät mest som väsande ljud och jag blev faktiskt riktigt rädd. Jag försökte hosta och hel del gel kom då upp igen. Min andning började sakta men säkert att återgå till det normala men jag var riktigt skakad ett tag efteråt.

Milen passerades dock ändå på 47:26. Jag kände mig trots omständigheterna stark. Jag blev överraskad över att tempot kändes lätt? Jag var ju medveten om att jag låg i ett bra tempo och det förvånade mig att det inte var särskilt jobbigt. Jag sprang på utan några problem och jag bestämde mig för att försöka mig på att hålla detta marasnabba tempo. Jag ville inte riskera att förlora någon tid på onödigheter så vätskekontrollerna som jag stannade vid var ett stressmoment. Eftersom de hade plastglas istället för pappers så var det svårare att klämma ihop muggen och dricka. Tillslut hade jag vatten, sportdryck, gel och allt möjligt i ansiktet.
Vid 15 km tog jag ytterliggare en gel. Denna gång ett tyskköpt märke, Powerbar. Den gled ner utan problem och jag andades ut. Jäkla vitargo tänkte jag.

När halvmaradistansen närmade sig pirrade det lite extra i kroppen, här någonstans på höger sida skulle mamma, Anders och Daniel stå och heja. Jag får en liten påse som jag hade förberett innan med vattenflaskor och ännu mer gel. Halvmaran passeras stadigt på 01:39:34. Jag känner mig fortfarande väldigt pigg. Även 25 km passeras utan några problem på 01:58:13. "WOW vad jag känner mig stark " tänker jag. Självförtroendet är på topp och jag fortsätter att njuta utav loppet.

Publiken är förövrigt fantastisk. De hejar och hejar. Många läser av mitt namn på nummerlappen och skriker "LIIIINA! !" Det känns minst sagt upplyftande! Jag försöker att visa min uppskattning genom att le tillbaka.
Först mellan 25 och 30 börjar jag känna de första tecknen på trötthet. Från att tidigare ha delat in loppet i fem-kilometers-etapper så blir helt plötsligt varje km en egen etapp. Jag betar av bit för bit.
Vid 36 km dyker mamma, Anders och Daniel upp igen. Daniel räcker över min ipod och jag får en ny påse med varierande innehåll. Världens bästa mamma, Anders och Daniel. Jag är ordlös över allt stöd och all hjälp. De är fantastiska! Jag har inte alls velat ha musiken tidigare eftersom jag verkligen ville insupa marathonstämningen ordentligt. Jag ville inte missa något. Jag ville höra alla orkestrar, ljudet från chip-prydda skor, de andra löparna, publikens jubel osv. Det började kännas tungt och jag ville därför nu bara gå in i mig själv. Jag var så glad över att jag kunde njuta problemfritt så mycket utav loppet och att det blev slitigt och jobbigt så pass sent. Nu var det ju ändå bara ca. 6 km kvar och hela tiden fick jag nu titta på klockan för att kontrollera att jag inte sackade efter.
Jag försökte räkna ut exakt hur jag låg till tidsmässigt men mina matematiska färdigheter ville inte infinna sig. Att klockan sa att jag hade sprungit drygt 600 meter längre än vad markeringarna uppgav gjorde inte det hela lättare.
Någonstans vid 38-39 km infinner sig någon sorts runners high. Jag känner mig oslagbar, kan lätt dra upp tempot och jag passerar löpare efter löpare. Jag tror lite naivt att den känslan ska hålla sig enda in i mål, det gör den inte. Jag kroknar snart och det känns nästan ännu tyngre än tidigare.
 Jag tänker på hur skönt det skulle vara att stanna nu, åh herregud så skönt det vore! Jag ler lite åt mina egna tankar…visst vore det skönt…kroppsligt… men jag skulle troligtvis gråta hela vägen hem till sundbyberg om jag stannade 2 km innan mål! Så det var knappast ett alternativ.

Målgången:
När 40km passeras på 03:11:31 får jag nästan rysningar. Jag ligger bra till och jag vill inte sumpa allt nu. Samtidigt får jag kämpa för att inte gå över 5-minuters tempo. Jag bestämmer mig för att det inte är läge att förhandla om tempot, jag ska helt enkelt inte över 5 minuter per kilometer! Det är bara att köra nu, all in!
Jag visste och förstod vid det här laget att det med all säkerhet skulle bli ett personbästa idag.

Detta är dock ett kritiskt läge.. det hade varit förbannat skönt att gå ner i 6-minuters-tempo nu och jag skulle fortfarande slå personligt rekord… Trots att det från början var det primära målet så var det nu dags att lägga in växel nummer två och övertala sig själv om att ”jag ju vill ha mer än ett pers”.
 Jag bestämmer mig såklart för att det är just det som jag vill.
Jag upprepar olika peppande ord för mig själv i huvudet. KÄMPA, FOKUS! DU VILL DU VILL DU VILL och framför allt DU KAN!!! Desto fortare du springer desto fortare får du viiila! osv.
När jag ser målet så ser jag hur klockan passerar 03:21 och jag tänker på kvaltiden till New york marathon. Jag har inte bestämt mig för att springa ”men tänk om...”, då tänker jag inte låta några ynka sekunder få hindra mig. Jag kämpar, jag ökar… jag grimaserar… adrenalinet pumpar.
De sista hundra meterna är slitsamma men samtidigt så infinner sig en enorm lycka i kroppen.
Det är det här som jag har väntat på ju!!! Jag njuter av applåderna och hejarropen!
När jag passerar mål-linjen så vill jag bara gråta av lycka, krama första bästa, vilket underbart lopp!
 Jag tittar på min klocka, 3:22. Jag vet inte riktigt hur detta gick till men  hursomhelst; det gick, det gick, det gick!!! Jag vill bara skrika ut min lycka till alla!
Då ser jag plötsligt Miranda och Alex längre fram… jag linkar mig dit. Miranda sprang endast ett par sekunder snabbare än mig och hon är också överlycklig! Vi tycker att det är konstigt att vi inte sett varann men efteråt inser jag att det nog beror på att jag startat mycket längre bak än vad hon har.

 Halsen värker, huvudet dunkar, benen känns stumma och jag känner mig lätt illamående. Jag lägger mig i gräset med benen upp mot ett träd. Jag ler upp mot den blå himmlen. Yes! Yes! Yes! tänker jag för mig själv.

Att gå de där 2-3 km tillbaka hem känns, trots detta rus av lycka, inte särkilt lockande. Så när mamma säger att de tänkt att jag skulle få åka cykeltaxi hem protesterar jag inte.
Hela jag bara ler när vi åker där, genom den där långa vackra parken, på vägen hem hem.
Min kropp visade för mig vad den faktiskt är kapabel till, "tänk att jag på egen hand har lyckats träna upp mig till detta"! tänker jag stolt! Tänk när jag 2009 sprang på 4:14...inte hade jag kunnat tro detta då?!

Mitt nya personbästa blev 3:22:07…. och det kan jag helt klart leva med ;)
 ....ett tag till i alla fall ;)
Egentligen så borde man persa lite mindre åt gången ;)… det känns nämligen som om det kommer att bli en grym utmaning att slå 3:22. Vart i världen det blir och exakt när återstår att se.
En sak är i alla fall säker; det är absolut inte sista gången som jag besöker och springer Berlin marathon!!
 Ett riktigt bra arrangerat lopp, bra temperatur, inga backar, breda gator och ett fantastisk publikstöd. Jag är såld! Berlin marathon kommer garanterat springas igen, igen och igen!:)

 …och halsen då…det var nog inte bara nerverna som spelade sig ett spratt där på morgonen…efter loppet blev jag, och är fortfarande, förkyld! ;)

3:22:07

Tokförkyld men mår annars toppen! Jag är på väg hem nu från Arlanda.

Berlin marathon var fantastiskt, vilken dag, vilken helg! I morgon ska jag skriva en låång version :)

 3:22:07 blev min tid... Lycka!!!
- Posted using BlogPress from my iPhone

På g!

Min röda resväska är nedtagen från vinden och nu tänkte jag ägna mig åt att packa en stund... Nu gäller det att ta "rätt" beslut.. Man kan inte vela in i det sista som när det gäller lopp på hemmaplan...


Hjälp! Det är verkligen nära nu mina vänner!
Bara packa, äta, förbereda det sista inför redovisningen i morgon, sova, lämna bort hundar, åka till plugget, examineras,ta flyget.... BAM BAM BAM! Snart är jag på plats i staden där det händer!:)
 - Posted using BlogPress from my iPhone

Vart är min motivation?

Jag har försökt att tvinga mig själv idag till att sitta och plugga i min nya arbetshörna. Trots att jag tycker att den är fantastisk, (min nya hörna alltså) ;) ... så undrar jag vart i fasiken min motivation och energi är? Här i hörnan har den i alla fall inte varit...

Jag tror att min motivation och energi helt enkelt tog ett tidigare flyg till Berlin. Jag tror eller hoppas att den finns där och väntar på mig när jag behöver den som mest...;)

Fast...en sväng till löplabbet (världens bästa affär) fanns det dock motivation och energi kvar till... cyklandes i spöregn dessutom ;)

- Posted using BlogPress from my iPhone

Gaaaad dääääm!

Om det hade, liksom en film, funnits bakgrundsmusik i mitt liv just nu så hade definitivt en virveltrumma haft ett finger med i leken....
JAG ÄR SÅ NERVÖS! Jag känner mig ofokuserad,nervig och stirrig. Hur ska detta gå?

Jag håller även på att förbereda mig inför eximinationen som jag har i skolan på fredag...blä! Jag har ingen lust alls. Jag har inte tid för sånt där trams ;) Vill bara tillägna mina tankar åt Berlin marathon nu... allt annat känns sekundärt...
Mitt primära tidsmål är i allafall sub3:30 nu på söndag.
Kommer mina ben vara taggade och redo för det tro?!

hehe...intressant?

Hehe... jag fattar faktiskt inte riktigt varför det läggs ner pengar på fältstudier som denna..?
Kolla in länken ;)

Svenska mäns penisstorlek nedjusteras efter kraftigt ökad användning av tighta joggingbyxor Vetenskap

Nu börjar det bli allvar...

...för varje sekund som går så kommer jag närmare startlinjen på Berlin marathon på Söndag...och nervositeten...ja... smyger sig på skulle man kunna säga.

Det går liksom i vågor. Ena sekunden tänker jag på helgen och känner mig toklugn, jag tänker på allt som ska bli så kul med resan; att få springa ett så stort och välkänt marathonlopp och att få uppleva Berlin som stad.

I andra sekunden tänker jag; shit, en mara! NU?! Vad ska jag packa med mig, vilka skor är egentligen lämpligast, hur kommer jag påverkas av den tidiga starten, vilket tempo ska jag gå ut i, hur ska jag klä mig, vad ska jag äta till frukost, vart i startfältet kommer jag att hamna, hur ska jag ladda nu de sista dagarna, dricker jag tillräckligt, har jag svettats ut all magnesium på bikramyogan, hur ska jag egentligen träna nu dagarna innan? Får jag tillräckligt med sömn? jag glömmer väl inte gps-klockan? Känner jag mig inte lite väl stel i fötter och vader? osv.osv.

Med alla dessa frågor så får jag en lätt panikkänsla i bröstet skulle man kunna säga. Det spelar ingen roll att detta är mitt femte marathon-lopp. Det gör mig inte ett dugg lugnare!

Spattig och på till gränsen till nervsammanbrott? Ja typ så....

Nu... Så kom den!

...Marathonveckan alltså! Jag kan dock inte helt få in att det är nu på söndag.
Nu på söndag som jag ska springa BERLIN MARATON!!!!
Hela tiden har jag ju tänkt och känt att jag har haft sååå lång tid på mig och helt plötsligt så är det bara dags. Det som var väntat känns liksom nu bara så plötsligt.

Jag har väldigt mycket i skolan denna veckan med examination på fredag innan det bär av till Arlanda. Taskig tajming. Men jag är hel och har inga stukade fötter så det känns ju bra.... allt är verkligen relativt här i livet.;)
Hur jag ska strukturera upp veckan med träning, vila och kost har jag inte riktigt klurat ut. Det enda jag har funderat på är att köra något snabbare pass på tisdag eller onsdag... och dricka mycket vatten, resorb och kokosvatten.


Åh herregud vad nervös jag blev nu, har ska detta gå egentligen?!! Pirrar som jag vet inte vad gör det i kroppen!

-Posted using BlogPress from my iPhone

Stockholm halvmarathon,vilken fest!

Gårdagen säger jag bara, vilken dag!!
Jag skulle jobba som farthållare under loppet. Det har jag gjort nu tre år i rad och varje gång som jag får förfrågan så kan jag bara inte säga nej, jag tycker det är så fantastiskt roligt!

Det är faktiskt så att jag själv aldrig ens har tävlat på en halvmaradistans. Någon gång ska man väl ta sig igenom det också;)
Jag skulle hålla i 2-timmarsgruppen. Det känns som en perfekt fart inför nästa veckas marathon, ett bra sista långpass.
Först så väntade en uppladdnings-lunch på ett thai-ställe i stan tillsammmans med Daniel som också skulle jobba, fast som trafikvakt.
Vid 14:30 så mötte jag upp de andra farthållarna, bland annat Thomas och Ousa. Vi fick lite genomgång och sedan så var det bara att vänta till start, jag startade 16:20 i startgrupp E. Bild, lånad av Ousa.
Vi delade tält tillsammans med eliten på ett avspärrat område precis intill starten. Detta ledde till att jag innan start hade en kanonplats för att kunna se när eliten och den första startgruppen drog iväg. Jag stod alltså precis vid startlinjen. Jag tycker att det kändes fantastiskt att få uppleva starten på detta sätt. Att få möjligheten att stå så nära och se alla dessa fokuserade människor som spänt drog in djupa andetag när speakern räknade ner...10,9,8,7... Det var häftigt och lite nervöst, det smittar liksom av sig. Det var minst sagt en spänning som hängde i luften. Sedan så var det bara att pallra sig bort till startgrupp E. Där träffade jag världens coolaste och bästa Mamma och Anders. De har aldrig sprungit 2 mil förrut och jag var liiite nervös å deras vägnar... Jag minns själv när jag sprang mina första långpass... det var tungt!
... men jag blev ganska lugn när jag såg de. Jag konstaterade att de ju faktiskt såg ut att vara i en fantastisk superform båda två. Så snygga!

Jag gjorde sällskap med Thomas i startfållan och vi fick många olika frågor gällande loppet. Det var Thomas första farthållaruppdrag och han skulle springa ensam. Jag skulle springa tillsammans med en annan. Snart var klockan 20 över och det var dags.

Alla dessa människor, all denna löparglädje. Ett lyckorus infann sig i min kropp.
Fasiken vad jag älskar sådana här sammanhang och evenemang!! Eftersom jag själv inte hade någon tävlingspress så slapp jag ju dessutom all nervositet som man annars brukar dras med i samband med lopp. Jag kunde helt enkelt bara få uppleva allt och njuta av festen!
Jag och den andra farthållaren som jag sprang tillsammans med småpratade med våra medlöpare under vägen och vi hade några som hängde med oss i stort sett hela vägen.
Det hände dock en väldigt otäck incident vid södermälarstrand. En av tjejerna som jag småpratat med en hel del under loppet föll helt plötsligt bara ihop, benen bara vek sig och hon låg där på marken!! Jag sprang fram helt chockad. Jag skrek till min farthållarkompanjon att fortsätta utan mig. Han stannade också till och jag ropade till mig en funktionär och skrek att han skulle ringa efter ambulans. Han tog över och jag sprang tillsammans med min kompanjon motvilligt vidare med en stor klump i bröstet. Det kändes uppriktigt sagt helt förjävligt att fortsätta springa, men jag litade på funktionären och jag fick upprepa för mig själv att hon faktiskt fick hjälp av en annan nu. Inom en minut så kom ambulansen. Många blev så klart, liksom jag, skakade av denna händelse. Det är jobbigt att inte veta varför det blev som det blev. Jag kan liksom inte relatera till detta. Jag har aldrig någonsin själv upplevt något liknade i träningssammanhang. Väldigt läskigt och jag mår dåligt när jag tänker på detta, jag hoppas verkligen att denna trevliga tjej återhämtade sig snabbt!
Ganska så skakis så tog jag mig frammåt, vidare, och snart närmade vi oss målet. Den bästa delen under ett farthållaruppdrag är helt klart mot slutet, de sista kilometrarna. Det är då som löparna behöver som mest stöd och pushning. Det är då som de är mest mottagliga och vill ge det sista! Detta var riktigt härligt att se. Jag såg många med pigga ben som nu ökade tempot. Jag såg många som kämpade och hade som mål att komma under 2 timmar. "Hinner jag?" frågade många. Jag fick rysningar. Så mycket kämparglöd!

Efter målgång så pratade jag med några andra farthållarna och funktionärer och sedan drog jag på mig en tjocktröja, tackade för dagen och skyndade mig i väg. Jag ville nämligen så gärna hinna se Minna, mamma och Anders springa i mål, få hejja fram de!
Jag småsprang tillbaka mot målet. Jag såg Minna som förövrigt gjorde världens snyggaste slutspurt som speakern dessutom kommenterade.... Grymt!
Sedan väntade jag...och väntade... men ingen mamma och Anders. Nervositeten växte.
Varför kommer de inte?!!
"jag kanske kan fixa den där sms-tjänsten och få mellantiderna" tänkte jag och tog upp iphonen och gick in på halvmarathons hemsida. "Här är resultaten" stod det på hemsidan. Jag skrev in deras namn och såg....att DE REDAN HADE GÅTT I MÅL!!! WOW!!!
Kort därefter ringde mammsen och Anders och vi möttes upp... Jag frågade om det var så att de sålt deras nummerlappar till någon på blocket, hehe... de såg ju helt obesvärade ut, lika fräscha som innan... Jag är sååå impad och galet nöjd med dagen!
Ett par nya snygga och snabba(?) skor fick jag även med mig hem, ett par Puma roadracer 4 PRO

- Posted using BlogPress from my iPhone

Follow me!

I morgon så är det dags för Stockholm halvmarathon. För tredje året i rad så kommer jag att springa som farthållare. Saknar Michel, vi brukar ju göra detta tillsammans. Kom igen nu Micho, flytta tillbaka till Sthlm! ;)Fast jag vet bland annat två andra trevliga farthållare som springer, Thomas och Ousa. :)
Som det ser ut nu så startar jag i startgrupp E och springer på 2 h. Jag hoppas att jag träffar några av er läsare i morgon, kanske gör vi sällskap under loppet! :)
Springer ni i morgon?

Morgonstund har guld i mun;)

Denna morgon började med att klockan ringde 06:30.
Jag hade förberett allt för att denna fredagmorgon skulle bli så bra som möjligt; dvs. jag hade förberett kaffebryggaren så att det bara var att trycka på ON och jag hade stekt mina coltingpannkisar redan igår (som jag typ alltid äter, no matter what.)
Tv-n slogs på och jag åt min frukost i godan ro framför TV4 morgon.
När klockan började närma sig halv 9 så svirade jag om till löparkläder och mötte upp Peter, som numera bor granne med mig, för en runda.
Det blev så klart en jättetrevlig runda och de 10 kilometrarna snicksnackades snabbt bort. Soligt var det också, en så härlig morgon!
Nu, idag, så väntar först lunch med Sofia och sedan kommer Jonna hem till mig och pluggar.
En riktigt bra fredag så långt med andra ord.
Extra glad är jag också för att jag fick en skitbra ide' och konkade ner ett gammalt bord från vinden. Jag har länge saknat någonstans att sitta och plugga här hemma. Soffbordet är så lågt och att alltid sitta med datan i knät känns "sådär". Den nya plugghörnan känns toppen! Trodde aldrig att det skulle passa så bra. Jag trodde min lilla etta skulle se övermöblerad ut med ett bord också, men icke! Om jag ska måla över det rosa till vitt får vi se!:)


Jag gillar verkligen min nya hörna! Här kommer jag garanterat trivas! :) Nästan så att jag ser framemot att sitta där och plugga, fast bara nästan...;) läsa bloggar och annat är också ganska kul ;)
- Posted using BlogPress from my iPhone

Am i ready?

Om exakt en vecka så packar jag mina väskor inför resan till Berlin.
Berlin, staden där det händer, dvs staden där jag ska avverka mitt livs femte marathonlopp. ;)

Jonna frågade mig idag
" Lina, du ska springa ett maraton om en vecka, har du kollat väder och så?"
"Näe" svarade jag.

Jonna såg lite förvånad ut. Jag förstår varför.
Veckorna innan Stockholm marathon så jobbade vi tätt tillsammans med vår b-uppsats om människohandel. Trots att ämnet var väldigt intressant så kunde jag liksom inte undgå att titt som tätt slänga ur mig små detaljer om det stundande loppet. Det märktes nog på hela mig vad som var på gång. Jag åt en perfekt kost, jag sov mycket, masserade benen, åt vitamintillskott, drack mycket vatten, använde handsprit, sprang till läkaren och fick "mens-uppskjutningspiller", och så pratade jag om och visualiserade mycket om loppet.
Men.... sedan så gick det ju typ åt helvete ändå, med den där förbannade stukningen 4 dagar innan. Visst klarade jag loppet på, en för mig, bra tid. Men ändå, de där små förberedande detaljerna kändes helt plötsligt bara så löjliga, oväsentliga.
Det blir ju som det blir ändå när det väl gäller.

Nu så har jag knappt gjort något av de där ovanstående sakerna. Så även om jag känner mig så här avslappnad så hoppas jag att det under dessa känslor gömmer sig en riktigt marathon-redo kropp.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Passande kvällsläsning!

Upptäckte nyss att man i det nya numret av vagabond bl.a. kan läsa om olika restauranger i Berlin...perfekt kvällsläsning!:)


Nattinatti!! - Posted using BlogPress from my iPhone

Det kom ett bud...

... med knäckebröd från Leksands som sägs ge extra hästkrafter;) Speciellt den med quinoa lockar mig...


Någon som provat knäckebrödet? - Posted using BlogPress from my iPhone

Bloggstrul...?

Jag har försökt och mobilblogga 3 ggr, första gången igår...men det går inte?
Blogg-appen avger bara ett felmeddelande vid publiceringsförsök.
Någon som har samma problem kanske?

Idag slog det mig...det är bara 1,5 vecka kvar till Berlin marathon!
Det känns overkligt på någotvis. Jag känner inte alls som jag brukar göra inför ett marathon... jag tror helt enkelt inte riktigt att jag har fattat att jag ska springa en mara snart...
Jag kanske borde dra ner på träningen snart och inta typ "pre-mara-mood"? kanske vila...typ sova mer?

Lägligt nog har jag en stor examination i skolan på förmiddagen på fredagen, ett par timmar innan flyget går... SUCK!!! Det känns något tungt! Ska bland annat hinna hålla ett föredrag på förmiddagen i 45(!!) minuter! Riktigt dålig tajming! I mitt huvud kommer det bara finnas löpning då, är smått orolig för mitt fokus... Hur ska jag kunna babbla om annat då???!

Det känns hursomhelst mäktigt att få springa Berlin marathon...och spännande!
Första loppet utomlands! Jag ser framemot det!

Söndagsmys!

Sovmorgon, mysfrukost i soffan, fint soligt septemberväder, firat storebrors födelsedag, ätit sushi, sprungit 2 mil... Nu: sitter i soffan och chillar med regnsmatter mot fönsterbläcket. Söndagar kan verkligen vara riktigt härliga! :)


- Posted using BlogPress from my iPhone

Next stop Berlin...

Genomgång av Anders inför Berlin marathon...


Ganska roligt att ens supporter verkar mer förbered än jag själv;) - Posted using BlogPress from my iPhone

Kistaloppet

När jag vaknade i morse så fanns det ett ord som cirkulerade i min hjärna; KISTALOPPET! :)

Jag hade bra vibbar från loppet. Jag tyckte ju att det kändes riktigt bra förra året. Jag analyserade förra årets loppinlägg noga i morse, memorerade i stort sett alla kilometertider. Det kändes som att det skulle gå bra idag. Bättre.

Det var Daniels första lopp också, efter endast en månads löpträning. Det kändes så klart jättekul! Så härligt att få värma upp och peppa varandra innan. Jag tycker att det var väldigt modigt av honom att vara med med en så tunn löpningsbakgrund. Många skulle aldrig våga ställa sig på startlinjen efter att ha tränat så kort tid. Innan start träffade jag på Tobias från hsk som efteranmält sig. Vi hann prata lite innan det var dags att ställa upp sig vid starten. Jag var lite nervös men ändå förvånadsvärt lugn. Om det är bra eller dåligt är en annan diskussion.

Jag visste att det vore bra att gå ut ganska hårt i början på detta lopp eftersom de första 3 km är de lättaste under hela loppet. Det kändes onödigt att spara tid under de lättlöpta kilometrarna. Jag hade som sagt memorerat förra årets tider och tanken var att ligga någonstans under 4:15/km de första kilometrarna.

De första tre kilometrarna kändes mycket riktigt stabila. Efter 5 blev det dock tyngre. Vid 6 km hann jag i fatt en skolkompis, David, från gymnasiet. Då fick jag lite extra kraft som höll i sig till den låååååånga seeeeega backen upp mot akalla by. Där tappade jag massor med tid och ork.

Vid 9 km så kom David i kapp mig och peppade mig till en liten ökning, men här började mina krafter sina.
Vart var det lätta snabba kistaloppet som jag mindes så väl från förra året? När den sista branta backen kom så började jag nästan fundera på att byta hobby. GAAAH! "fokus,fokus,fokus"

När jag såg målet närma sig så kändes det så skööönt! Det var varmt idag och jag var sååå törstig!Anders hejjade på vilket kändes peppande den sista biten! Tänk vad mycket lite påhejjning kan göra!

Direkt efter målgång träffade jag både David och Tobias, med vän igen, och alla hade gjort fina prestationer. Även Therese kom springandes och sprang detta lopp som en del av sitt långpass. Nu så ställde jag mig och väntade på Daniel. När jag såg honom korsa mållinjen så blev jag så stolt! Wow säger jag bara!

Jag träffade kort därefter Mirandas mamma Elisabeth som informerade mig om hur det gått för Thomas, Miranda och Alex. Medan Daniel satte sig på en bänk med Anders för att prata och varva ner så skyndade jag mig bort för att snabbhälsa på de innan hemgång. På kvällen väntade ett mysigt restaurangbesök, en minst sagt bra avrundning på denna dag! :)
Tack Anders, ,Minna och Karin som hejjade på mig under loppet!

Km1:04:13
km2:04:12
km3:04:10
km4:04:33
Km5:04:27
km6:04:28
km7:04:37
Km8:04:47
Km9:04:26
km10:04:30
247m:04:03

Är jag nöjd då? Som jag skrev i föregående inlägg, jag är nöjd med min prestation i sig. Jag kämpade på.
Det blev ju dock varken pers eller banpers. Så någonstans finns ändå en liten besvikelse.
Men den besvikelsen ligger inte i dagens lopp eller är baserat på dagens prestation. Den besvikelsen ligger i att jag fått så få chanser 2011 att få springa milslopp. Jag är alltså besviken över att jag hade så ont i benhinnorna i våras och att jag därför inte kunnat springa så många lopp som jag önskat. För få chanser till pers helt enkelt. Det grämer mig. Det känns inte kul att nästa milslopp kanske blir först 2012.

Hässelbyloppet ligger ju rätt risigt till, endast 3 veckor efter Berlin Marathon. Så som det ser ut så finns det inga fler milslopp för mig i år, det känns som en besvikelse, så är det. Måtte 2012 bli ett skadefritt år!