Nu är det alltså bara 2,5 vecka kvar tills jag ska springa Stockholm marathon.
Även om jag inte känner mig i någon superform så vet jag vikten av bra "marathonförberedelser".
Inför ett marathon är träningen innan såklart viktig men ett marathon är dessutom en mental resa och därför gäller det att även vara mentalt förberedd!
Att springa ett marathon är en kraftansträngning och det gäller att veta vilka tankar som man kan plocka fram när/om man stöter på motgångar under loppet.
En sak är säker, man kommer att bli trött under tävlingen. Jag vet inte hur många gånger under lopp som jag har haft en övertalningskampanj om att jag " inte ska sakta ner". Då en del i mig har hävdat "äsh sakta ner, det vore ju skönt" samtidigt som en annan del i mig har skrikit "svackan går över, snart känns det bättre, du kan!"
Inför ett lopp måste jag ladda upp och boosta mig själv innan för att inte ge vika för tröttheten för jag vet att loppet känns tråkigare om man tappar fart och motivation. Dessutom gillar jag inte att känna mig besegrad av negativa tankar utan jag gillar att känna att jag kan pressa mig och att tänka att jag "är kaptenen", att jag är den som styr.
Samtidigt så måste man vara realistisk och "kompis" med sig själv.
För ibland går det inte
att inte "ge vika", ibland sätter det fysiska stopp.
Under Berlin marathon förra året fick jag t.ex rejält med kramp. Då fanns det inte mycket annat att göra än att stanna och massera benet. Istället för att låta detta bli en dålig upplevelse/erfarenhet så känner jag mig nu i efterhand stärkt av den. Jag VET att jag gjorde mitt bästa och DET stärker mig. Det gör att jag litar på mig själv vilket är en otroligt trygg och skön känsla när jag står på startlinjen framöver.
En viktig ståndpunkt som jag har är att jag inte klankar ner på mig själv när det gäller löpningen, jag har gjort upp en schysst deal med mig själv om att alltid stå "på min egen sida". Annars kan jag likaväl lägga ner, jag gör ju detta för att jag tycker om det och för att jag tycker att det är kul!
Jag ser inte heller en motgång inom löpningen som ett personligt misslyckande utan mer som ett oönskat resultat och faktiskt ännu en nyttig lärdom. Jag försöker lära mig av eventuella misslyckanden, och slås inte ner av de. Jag tänker att det nog är omöjligt att aldrig stöta på motgångar, i så fall så får man nog sluta att utmana sig... och det vore ju trist? :).
Att anta en utmaning innebär att det finns en risk att inte lyckas, men kanske är man redan en vinnare som vågade anta den? Jag tycker det!
Jag anser även att det finns så oändligt mycket njutning i en fullbordad prestation och vore allt enkelt och självklart så skulle det inte kännas lika roligt när man väl lyckas prestera på topp!
Förstår ni hur jag tänker? Vad säger och tycker ni om detta?
.JPG)
